Frågan dyker ofta upp: Vad har kyrkovalet i ett sekulariserat land som Sverige med politiska partier att göra?
Jag brukar svara så här:
Jag är – kanske lite naivt – övertygad om att de flesta människor känner en mer eller mindre stark tillhörighet till något politiskt parti. Inte baserat på om man får lägre skatt eller högre A-kassa, utan grundat i partiets ideologi och syn på samhället och de människor som tillhör det.
Kyrkovalet handlar inte heller om politik i dess vardagliga betydelse, men inte heller enbart om religion och religionsutövning, utan om vilken människosyn som ska få råda i den svenska folkkyrkan. Kopplingen till de politiska partierna gör det enklare för dem som ska rösta att förstå vilken människosyn kandidaterna står för.
POSK, FISK och andra kryptiska förkortningar säger, för de allra flesta medlemmarna i Svenska Kyrkan, inget om de människor som säger sig företräda de olika nomineringsgrupperna. Istället tvingas man ta ställning helt och hållet baserat på fluffiga ”valparoller”, om man nu inte skulle råka ha en personlig relation till någon eller några kandidater, eller vara specialintresserad i kyrkopolitiken.
För givetvis handlar det om politik så fort det handlar om mål och riktlinjer för fördelning av resurser, organisation och – inte minst – människosyn!
Vore Svenska Kyrkan en liten förening med några hundra tusen medlemmar, kanske upp till nån miljon, så skulle jag hålla med många av dem som tycker att Svenska Kyrkan ska ”avpolitiseras”. Men nu har Svenska Kyrkan 7 miljoner medlemmar av Sveriges 9 miljoner invånare och förvaltar en stor del av det svenska kulturarvet och en inte oansenlig del av Sveriges mark och annan egendom. Därför är Svenska Kyrkans styrning en viktig angelägenhet för betydligt fler än dem som regelbundet besöker kyrkan eller är specialintresserade av teologi och religion.
Just personval sägs vara extra bra i just kyrkovalet. Jag säger precis tvärt om: Vill man riskera att lägga Svenska Kyrkan i händerna på svårt konservativa, främlingsfientliga eller på annat sätt extrema personer, då ska man stödja personvals-ivrarna.
Vill man däremot ha ett högre valdeltagande och ett större engagemang för kyrkans roll och utmaning i en modernt samhälle, då måste man låta kyrkopolitiken speglas i den samhällspolitiska debatten. Då behövs de politiska partierna för att göra kyrkopolitiken begriplig för den ”vanliga” medlemmen i Svenska Kyrkan.
Lennart Sohlberg 
Alla politiska riksdagspartier och övriga politiska partier ska bort från kyrkan. Dom har inte där att göra, om Sverige ska kalla sig för sekulärt. Kyrkovalen ska bort helt och hållet från dom politiska partierna. Ett sekulärt samhälle ska inte ha kyrkoval i politiska partier, än mindre i samtliga partier. Det räcker inte med att staten är fri från kyrkan, även samhället måste bli fri från kyrkan. Politiska partier ska alltså inte ha några kyrkoval alls.
Medlemmarna i Svenska Kyrkan, som i vilken annan förening som helst, väljer naturligtvis själva hur de vill organisera sig i intressegrupper eller ”nomineringsgrupper”. Att det råkat bli politiska partier som i större eller mindre utsträckning är den gemensama nämnaren inom dessa grupper har ju både historiska och i viss mån ideologiska skäl. Det är inte de politiska partierna som arrangerar kyrkovalen, det är medlemmarna som valt att organisera sig utifrån politisk tillhörighet.
I grunden håller jag med om att kyrkan inte är en fråga för politiska partier, men när nu medlemmarna valt att organisera sig utifrån partitillhörighet, så tycker jag ändå det är renhårigare mot de röstberättigade medlemmarna att inte gömma sig bakom konstlade förkortningar, när det i grunden är ”vanliga” partiideologiska värderingar som utgör de olika nomineringsgruppernas manifest.