(Det framförda talet kan skilja sig något från detta talmanus)

Kamrater, vänner!

Politik är att vilja! sa Olof Palme för snart 60 år sen.

Det kan tyckas vara alldeles nyss. Men betänk då att då, i slutet av 60-talet, var det bara runt 50 år sen vi fick fri och allmän rösträtt för alla i Sverige… 

Politik är att vilja, sa han – och det är lika sant nu som då!

För mej handlar det om viljan att skapa ett bättre och tryggare samhälle – för alla! 

Inte bara för dom  med pengar och makt.

Det handlar om viljan att göra samhället – och Sverige – mer solidariskt, mer jämlikt, och mer inkluderande – för alla!

Inte bara för dom som råkar vara födda här.

Och det handlar om viljan att åstadkomma förändring för en ljusare, fredligare och hållbarare morgondag – för alla världens barn och deras efterkommande!

Inte bara för oss som råkar finnas till just här och just nu, just i detta ögonblick av evigheten.

——

Men politik handlar inte bara om att vilja göra något. Det handlar också om att skaffa sig makten och – inte minst – kunskapen och verktygen att också kunna göra något.

I dagens allt mer polariserade politiska landskap, bygger medborgarnas politiska inställning allt mer på vad man tror, eller kanske vill tro, om samhället och hur det fungerar, snarare än på kunskap om hur saker och ting faktiskt förhåller sig.

När vi politiker inte längre har samma bild av samhällsutmaningarna som våra medborgare och väljare…

…och när allt fler politiker  – i ambitionen ett ”lyssna på medborgarna” – anammar en förenklad bild av hur lösningarna på de samhällsproblem som finns, faktiskt ser ut.

Då banar vi väg för partier och, i förlängningen, ”starka män” som lovar fixa både samhället och din privatekonomi

…med lägre skatter
…med lägre bensin- och dieselpris
…med hårdare straff
…med färre invandrare
…med fler utvisningar
…och med allt mer övervakning, kontroll och repression…

Detta är en utveckling som skrämmer mig och många andra som ser en mörk historia upprepa sig.

Och det är en utveckling som måste stävjas!

Palmes devis – Politik är att vilja – syftade naturligtvis på att politik måste bygga på visioner.

Men istället handlar politiken allt mer om hur vi ska positionera oss gentemot andra partier för att maximera utfallet i nästa val… 

…och allt mindre om ideologi, visioner och hur samhället ska organiseras för att ge mesta möjliga välfärd, till så många människor som möjligt.

Det som Palme egentligen avsåg!

Jag hoppas har fel och att den ännu finns tid att vända utvecklingen, men politiken och det politiska samtalet på riksplanet börjar i mina ögon allt mer likna en tävling mot avgrunden, där konservativa och rent auktoritära krafter tillåts styra dagordningen – och samtalsklimatet…

…med personangrepp 

…förlöjligande av personer och politiska förslag

…hat och – till och med – rena hot!

Tyvärr börjar dessa tendenser synas även i region- och kommunpolitiken.

Vi bevakar ängsligt vad som skrivs på Facebook eller tidningarnas insändarsidor och försöker anpassa våra politiska förslag så att de orsakar minst ”väsen” hos de mest högljudda kritikerna.

Eller så de genererar flest ”likes”…

Samtidigt excellerar politiker av alla sorter i konsten att ”fulbeskriva” och ”fultolka” ”motståndarnas” förslag.

”Magdapriser” hit och ”Jimmiepriser” dit…

Hur i hela friden ska en vanlig väljare förstå de komplexa faktorer som avgör vad vi får betala för bilbränslet ”vid pump” och hur lite politiken egentligen kan påverka det.

Eller att förstå hur studieresultaten för våra barn faktiskt påverkas av hur många skolenheter vi har i kommunen.

Eller hur mycket välfärden påverkas av den sänkta skatt som framför allt gynnar de redan rika. 

Eller att ”valfrihet” i välfärden handlar om frihet för vård- och utbildningskoncerner att välja hur de enklast kan ta ut vinst ur skattefinansierad verksamhet. Inte hur vi som bor i Sverige ska ha frihet att välja och få tillgång till bästa möjliga skola och vård…

Hur ska våra väljare och medborgare förstå detta om inte vi politiker kan eller vågar tala klarspråk, utan istället ägnar oss åt ängslig triangulering för att inte ”förlora röster”?

Ja, hur…?

——

Jag skulle kunna prata länge och än mer engagerat om detta…

Men – kamrater, vänner!

Jag kommer nu till det jag egentligen står här för att prata om…

Det kommer tillfällen i livet då man kan behöva ompröva sina prioriteringar. Vad som är viktigt och vad man vill göra med resten av sitt liv.

Efter nära 25 år i kommunpolitiken, varav de senaste 13-14 åren på – typ – heltid eller ”betydande del av heltid”, som det formellt heter, står jag inför en sådan omprövning av mina prioriteringar.

Jag blev politiker en gång för att jag drevs av engagemang och en lust att försöka göra samhället bättre.

Samhällsengagemanget har jag kvar, men lusten och orken börjar – med ålderns rätt – att tryta. 

Jag vill nu försöka prioritera familj, hälsa och allmänt välmående.

Kanske få mer tid att ägna mig åt mina nära och kära, åka lite motorcykel, spela lite mer golf. Kanske nån resa. Vem vet?

Helt enkelt uppleva lite mer medan hälsan fortfarande står en bi.

Politiken är verkligen spännande, intressant och på många sätt givande.

Men med åren ser jag allt oftare att historien upprepar sig, 

…att vi försöker lösa samma problem om och om igen, på nästan samma sätt varje gång…

…och att det är svårt att komma framåt.

Jag har visserligen under mina år upplevt min beskärda del av politiska framgångar. Det är mycket man kan åstadkomma också i opposition – och jag kan inom mig känna mig ganska stolt över vad jag varit med om att få igenom för att utveckla Mora. 

Men det skapar kanske inte alltid de rubriker eller hejarop på Facebook som jag och partiet skulle önska sig.

Och det går ibland väldigt långsamt… 

Jag vill ju känna och sprida framtidstro, men det är lätt att bli lite svartsynt med åren…

Vi politiker vet allt för ofta vilken medicin samhället och våra medborgare egentligen behöver ta, för att världen, Sverige och Mora ska fortsätta fungera och helst utvecklas.

Men det blir allt svårare att få gehör för detta i det samhällsklimat som råder.

——

Kamrater!

Jag har mot denna bakgrund kommit fram till, att tiden nu är mogen för mig att lämna över stafettpinnen till yngre krafter. 

Mer oförstörda av den svartsyn som ibland drabbar mig och den känsla jag har av det ”där har vi prövat förut…”, som ju lätt drabbar äldre herrar som mej.

Vi behöver politiker som fortfarande är drivna av inställningen att allt är möjligt. Och som känner sig mindre begränsade av de ekonomiska, strukturella och inte minst opinionsmässiga realiteter som jag – luttrad av många års kamp för att utveckla Mora – upplever begränsar våra möjligheter att faktiskt komma framåt.

Och – som förhoppningsvis får möjlighet att styra Mora, med vissheten att förutsättningarna blir så mycket lättare med Magdalena Andersson som statsminister och en socialdemokratiskt ledd majoritet i Riksdagen – något vi faktiskt inte haft på nära 20 år!

Förhoppningsvis hittar de också nya vägar att bygga vår kommun stark och ingjuta mod och framtidstro – både hos våra medborgare och kommunens anställda!

——

Jag kommer därför nu på måndag att lämna in min avsägelse från uppdraget som oppositionsråd, med förhoppningen att vårt medlemsmöte den 11 maj kommer att föreslå och kommunfullmäktige den 18 maj välja vår kommunalrådskandidat Anna Bength till nytt oppositionsråd från och med den 1 juni!

——

Men helt blir ni inte av med mig. 

Det är rollen som oppositionsråd jag lämnar. Inte politiken!

Jag blir kvar i fullmäktige och kommer där fortsatt att debattera och gnabbas med dom som inte förstår att vi alltid har rätt…

Och jag står kvar på valbar plats inför höstens kommunalval…

…och om partiet kallar står jag fortfarande till förfogande för andra uppdrag, om det kan underlätta för våra nya toppnamn att presentera sig för moraborna!

Så nu ser vi till att vinna valet i höst – både i Mora, Dalarna och Sverige, så vi och våra nya företrädare får chansen att visa vad socialdemokratin faktiskt kan åstadkomma när vi styr på alla nivåer!

Med detta säger jag alltså inte tack och farväl, …utan tack och på återseende!

Och tack för att ni lyssnat!

Jag vet att man inte ska älta saker. Strandenprojektet i föreslagen tappning är dött och begravet. Jag vet det och böjer mig för medborgarnas och våra medlemmars ställningstagande, även om jag fortfarande anser att Mora kastade bort en unik chans att stärka vår högstadieverksamhet och öka Moras attraktionskraft på så många plan.

Däremot kan jag ju inte låta bli att förundras lite över diskussionen kring vad som nu ska komma istället. Kanske framför allt hur skolsituationen för våra högstadieelever och arbetsmiljön för våra lärare ska hanteras, men också vad det eventuellt ska kunna bli av Strandens gamla skolområde.

Vänsterpartiets ordförande Jenny Larsson skriver i en insändare att nu ”vill vi i Vänsterpartiet att Mora kommun, med hjälp av kommunens kompetenta tjänstepersoner, gör en ordentlig översyn över hela skolsituationen i Mora. Var bor barnen? Var behövs det skolor? Behövs det en eller flera skolor och i så fall var? If there’s a will, there’s a way!”

Vad tror Jenny Larsson att ”kommunens kompetenta tjänstepersoner” egentligen arbetat med i närmare tio år?

Jo, just det! En ordentlig översyn av hela skolsituationen i Mora. Detta har man beskrivit för politiken, vilket resulterat i bland annat en genomarbetad förskoleplan – och Strandenprojektet, som skulle starta en välbehövlig kedja av upprustningar av kommunens skol- och förskolelokaler och så långt möjligt undvika att barnen skulle behöva hänvisas till tillfälliga lokaler någonstans i ”upprustningskedjan”.

Det fanns en vilja och det fanns en väg, men den ratades av Moras befolkning. Och det kan man naturligtvis ha vederbörlig respekt för. Men man blir ju verkligen förundrad när man försöker sätta sig in i vad olika nej-företrädare vill göra med Strandenområdet, nu när skolprojektet stoppats.

Några pratar om att göra området till en ”vacker park”, men var inte huvudargumentet mot skolbygget att platsen var bullrig och fylld av luftföroreningar? Vem vill sitta på en parkbänk och filosofera i den miljön? Eller tänker man sig att bygga in området med höga bullerplank för att få den lugna oas man säger sig vilja skapa?

Vänstern tycker att man ska skapa ett ”urbant evenemangsområde” på platsen. Det låter ju piggt och utvecklingsinriktat, men är det verkligen något som efterfrågas? Vad är ens ett ”urbant evenemangsområde”? Är det i så fall verkligen rätt plats, med tanke på buller och avgaser? Vem ska ansvara för det och vilka evenemang tänker man sig?

Sverigedemokraterna tycker att platsen ska belamras med elbilsladdare. Progressivt och miljötillvänt kan tyckas, men hur rimmar det med påståendena att att en högstadieskola skulle försämra trafiksituationen runt Strandenområdet? En laddpark skulle nog stöka till det i trafiken betydligt mer, och det ville ni väl inte? Och hur ska man få bilisterna att välja Stranden för att ladda? En hamburgerrestaurang eller annat snabbmatshak kanske? En vacker syn för våra besökare att möta? Knappast va?

Inget av dessa förslag löser dessutom något av alla de utmaningar som våra högstadieskolor står inför och de problem detta skapar för våra högstadieelever de närmaste 10-15 åren. 

Men det är ju nu efter folkomröstningen, som man säger, en helt annan fråga…

Lennart Sohlberg (S)