Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora

Har flygprojektet i Sälen tappat självförtroendet?

Plattan vid Mora-Siljan Flygplats den 26 augusti 2016.

Om Scandinavian Mountains beskrivning av Mora-Siljan flygplats vore korrekt, så skulle detta inte vara möjligt… (Mora-Siljan Flygplats 26 augusti 2016). Bild: AB Dalaflyget.

EU-kommissionen begär att den svenska staten ska förklara varför det inte är ett brott mot de sk statsstödsreglerna att lämna ett bidrag på ca 280 miljoner för byggandet av en privatägd flygplats i Sälenfjällen. En sådan förklaring kallas notifiering. Notifieringen skickades in den 5 juli och redan den 26 augusti återkom kommissionen och begärde komplettering i några frågor.

Förutom en del formalia ville kommissionen bland annat ha bättre underlag för passagerarprognoserna som presenterats, hur investeringen och kommande driftunderskott ska finansieras, samt uppgifter kring Mora-Siljan Flygplats, som ju är närmast den planerade.

EU ställer formellt frågorna till Näringsdepartementet, som anlitar sin ”expertmyndighet” Trafikverket för att samla in och sammanställa de efterfrågade uppgifterna. Trafikverket i sin tur vänder sig till Scandinavian Mountains AB (SMAB), som driver projektet, och ber dem ta fram de efterfrågade uppgifterna. Inklusive de som gäller Mora-Siljan Flygplats…

Tyvärr väljer SMAB att måla en gravt underskattande och felaktig bild av flygplatsen i Mora.

mora-siljan-avgangshall

Den nybyggda avgångshallen på Mora-Siljan Flygplats rymmer gott och väl 150 personer, utan att ta avgångshallen för reguljärtrafiken i anspråk. Bild: AB Dalaflyget.

Man anger passagerantalet för 2015 till 4.838, utan att ange att Mora-Siljan stod utan reguljärtrafik i sex månader just detta år. En inte helt ointressant omständighet. Idag flyger ca 7000 passagerare årligen på Mora.

Men passagerarsiffror speglar egentligen inte flygplatsens verkliga kapacitet. Mora-Siljan skulle idag kunna hantera 2.300 ankommande charterresenärer i veckan om det skulle behövas.

Vidare påstås att ”både banlängden och bärigheten är underdimensionerade för chartertrafik för jetflygplan, alternativt linjetrafik med jetflygplan”, vilket är rent nonsens! Att använda begreppet ”jetflygplan” är knappast relevant då detta grovt omfattar flyg inom spannet 6 till 600 ton. Fakta är att Mora-Siljan Flygplats redan idag har kapacitet att hantera ”jetflygplan” med runt 150 passagerare och efter pågående EU-certifiering kommer att ha behörighet och kapacitet att operera med flygplan av typen Boeing 737-900 samt Airbus A321, vilka helt dominerar den Europeiska chartermarknaden.

Mora-Siljans södra banände

På Google Maps framgår tydligt att det finns en vändyta i banans södra ände. Något som funnits där sedan 1980.

Vidare påstås att ”Vändytor saknas också vid banändarna, för att flygplanen skall kunna vända utan att skada uppstår på banan. Terminalen är underdimensionerad för att ta emot charterflygplan och plattan är också begränsad.”

Vändplats har sedan flygplatsen byggdes funnits vid dess södra banände. En information som är enkel att verifiera via Google Maps. Terminalen är dessutom utbyggd under 2016 och fullt dimensionerad efter passagerarantal för ovan nämnda flygtyper och alla säkerhetsfaciliteter finns. Gällande rampens/plattans dimension så uppgår den i Mora till 28 000 kvm vilket påstås ”begränsande” mot den i Sälen planerade på 30 000 kvm.

Den enda relevanta skillnaden på den redan existerande flygplatsen Mora-Siljan och den planerade 700-miljonerssatsningen i Sälen är landningsbanans längd. Moras är drygt 1800 meter, men kan, för en bråkdel av investeringskostnaden i Sälen, enkelt byggas ut till 2500 meter.

mora-siljan-oversiktJag har egentligen inga problem med att SMAB driver på för att få förverkliga sitt projekt. Jag kan visserligen ha synpunkter på trovärdigheten i de ekonomiska kalkylerna och underskattningen av konsekvenserna för besöksnäringen och övriga infrastruktursatsningar i norra och västra Dalarna OM projektet inte håller vad det lovar. Men det är i grunden ett problem för SMAB och de stora och många små företag som i så fall får ta den ekonomiska smällen.

Men det jag absolut INTE kan förstå är att man måste nedlåta sig till att ”skriva ner” den närmaste befintliga flygplatsen för att ställa sig själv i bättre dager inför EU-kommissionen.

Det vittnar inte bara om en förödande brist på tilltro till det egna projektets bärkraft, det skadar också kraftigt trovärdigheten i resten av det ”faktaunderlag” som Trafikverket och Näringsdepartementet gått i god för och som EU-kommissionen nu har att granska och ta ställning till. Och det kan ju knappast ha varit tanken.

Stoppa nedläggningen av skattekontoren i Mora och Åmål!

(Debattartikel publicerad i bland annat DalaDemokraten och FaluKuriren den 4 augusti 2015 baserad på en skrivelse till finansminister Magdalena Andersson inskickad den 23 juli 2015)

Vi förstår inte hur frågan om skattekontoren i Mora och Åmål har kunnat gå så snett.

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson har uppenbarligen ingen som helst känsla för att han går emot en bred majoritet i riksdagen och en bred politisk opinion, när han framhärdar i att flytten av skattekontoren i Mora och Åmål inte går att stoppa i det här läget.

Han struntar i skatteutskottet och tycks vägra att träffa berörda kommunalråd. Hur länge ska han få obstruera på detta sätt när det gäller Mora och Åmål, bara för att beslutet om ”frysningen” av flytten av övriga skattekontor inte uttryckligen nämnde dessa kontor?

För oss är det hela enkelt: Statliga myndigheter ska finnas nära de medborgare och företag de är satta att tjäna.

Den nya tekniken ska i första hand användas för att möjliggöra en decentraliserad organisation med goda möjligheter till personlig kontakt mellan myndighet och medborgare. Den ska INTE primärt användas som förevändning för att kunna öka personliga och ”informella” kontakter INOM myndigheten, ”eftersom de flesta kontakter med medborgarna ändå sker via nätet”, som motiveringen lyder.

Det är ju just i de känsliga och mer komplicerade ärenden, som inte enkelt låter sig göras ”på nätet” som den personliga kontakten med myndigheten blir desto viktigare. Och då måste man ta hänsyn till geografin och, i fallet med skattekontoren, även näringslivets struktur. Många småföretag, som i våra kommuner, ökar behovet av fysisk närhet!

Återstår då frågan om myndighetens behov och möjligheter att behålla och rekrytera kompetent personal på ”småorter” som Mora och Åmål. Det är en ”hönan eller ägget”-situation: Tror man att det bara är i större städer kompetensen finns och kommer att finnas och agerar utifrån det, ja, då blir det naturligtvis så. Vilket får konsekvenser för andra verksamheter, företag, kommuner och landsting, med behov av utbildad och kompetent personal.

Då ett akademikerjobb försvinner och en person tvingas flytta, så tvingas ofta ytterligare en akademiker flytta, vilket ger kompetensbrist i någon annan verksamhet, som i sin tur börjar titta på möjligheten att ”centralisera” sin verksamhet. De som flyttar tar med sig sina barn, vilket så småningom minskar behovet av lärare och så flyttar snart nästa ”akademikerfamilj”. Och sen är den negativa spiralen igång.

Hittills har det inte varit något problem med att rekrytera kompetent personal till varken Mora eller Åmål, så varför starta en negativ utveckling?

Finansminister Magdalena Andersson ju en klok person, så vi är övertygade om att hon självklart förstår och inser dessa ganska enkla samband. Därför ser vi det som ytterst angeläget att hon som ansvarig minister sätter kraft bakom kravet på decentralisering av Skattemyndigheten, och att myndighetens organisation, med skattekontoren i Mora och Åmål inräknade, tills vidare ”fryses” i nuvarande form.

Lennart Sohlberg, oppositionsråd (S), Mora
Michael Karlsson, kommunalråd (S), Åmål
Marie Olsson, oppositionsledare (S), Orsa
Kurt Podgorski, kommunalråd (S), Malung-Sälen
Peter Egardt, kommunalråd (S), Älvdalen
Nils-Erik Edlund, oppositionsledare (S), Vansbro

Väg borde gå före flygplats

Ulf Berg (M) vill att det ”på sikt” ska satsas på vägen mellan Mora och Sälen, dels för att ge turisterna två vägar till Sälen, dels för , som han säger, ge moraborna bättre tillgång till den blivande flygplatsen i Sälen.

Ulf Berg verkar inte vara riktigt ”up to date” med verkligheten. Moraborna har ju redan en alldeles utmärkt flygplats, med kapacitet för riktigt stora flygplan. Varför skulle vi behöva bättre tillgång till Sälen-flygplatsen? Har Ulf Berg tänkt sig att lägga ner Mora-Siljan Flygplats?

Det enda rätta hade naturligtvis varit att omedelbart göra en rejäl utbyggnad av vägen mellan Mora och Sälen med de 250 miljoner staten vill lägga i den prestigefyllda flygplatsen i Sälen som grund!

Dels skulle det ge den stora majoritet mälardalsbor som, Ulf Berg ovetandes, redan idag tar bilen till Sälen via Mora en betydligt säkrare och snabbare väg.

Dels skulle det bli möjligt att med obetydligt längre transfertider skapa en effektiv och attraktiv flygcharter via Mora-Siljan Flygplats till Sälen, Idre, Trysil och Engerdal.

Att inte omedelbart bygga om vägen Mora-Sälen innebär långsiktigt ett större avbräck från den bilburna turismen, än vad den flygburna turismen någonsin kan ersätta.

Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

Moraparken – hur och varför?

MoraParkenMånga har problem med att förstå hur den sk Moraparksaffären ser ut, varför köparen inte ”får ihop pengar” till köpet, vad som egentligen gäller nu när köparens ”option”, dvs den exklusiva rätten att köpa Moraparken, löpt ut den siste juni i år och varför Mora kommun över huvud taget försöker sälja Moraparken.

Jag ska här göra ett försök att reda ut begreppen genom att jämföra med en tänkt försäljning av en husbil.

Varför sälja över huvud taget?

Jag har en husbil. Jag har den för att hyra ut till människor som behöver en husbil en dag i taget. För några år sedan insåg jag att lönsamheten var inte så god. För att öka attraktiviteten behövde den moderniseras. Då tiderna var ganska goda kunde jag den gången, med privat säkerhet, låna de pengar som behövdes för moderniseringen. Lönsamheten blev bättre, men gav inte utrymme för att göra den rejäla ombyggnad som behövdes för att göra uthyrningen av husbilen långsiktigt lönsam.

I denna veva kom det dessutom en ny lag som innebar att det i princip inte längre är tillåtet för mig att hyra ut en husbil direkt till kunder på det sätt jag gjort. Det är visserligen fortfarande tillåtet för mig att arrendera ut hela husbilen till någon annan som i sin tur sköter uthyrningen till kunderna, men jag skulle fortfarande få lov att satsa pengarna som behövs för den rejäla ombyggnad som är nödvändig för att en arrendator ska finna verksamheten intressant och lönsam att bedriva.

Själv kände jag också att jag skulle kunna behöva det låneutrymme banken beviljat mig till andra, angelägnare projekt och att det av den anledningen också var läge att sälja husbilen till någon som dels förstod sig bättre på husbilar, dels hade större intresse och möjligheter att göra de nödvändiga investeringarna för att kunna utveckla verksamheten och därmed bland annat skapa fler arbetstillfällen.

Försäljningsavtalet

Efter ett par försök hittade jag en köpare som jag uppfattande hade de rätta förutsättningarna och viljan att utveckla husbilsuthyrningen. Vi skrev ett avtal där vi kom överens om ett pris för själva husbilen och att köparen dessutom skulle lösa mina lån för ombyggnaderna av husbilen. Jag skulle inledningsvis också vara kvar som minoritetsägare av husbilen.

I avtalet kom vi också överens om att köparen skulle få två månader på sig att få fram köpeskillingen och pengarna för att lösa mina lån. Han fick alltså option, dvs exklusiv ensamrätt, på att köpa husbilen inom två månader. Om köparen eller jag själv av någon anledning ville avbryta köpet innan dessa två månader gått, skulle den som ville bryta överenskommelsen betala skadestånd till den andre.

Det drar ut på tiden…

Veckorna går. Köparen har själva köpeskillingen, men han lyckas inte få med sig någon bank eller något finansbolag att ta över mina lån. De anser att husbilsuthyrningsbranschen är för osäker och/eller att värdet på husbilen är för lågt i förhållande till lånebeloppets storlek.

Slutligen har de två månaderna gått utan att köparen lyckats lösa frågan om hur mina lån ska kunna lösas. Därmed har hans exklusiva ensamrätt på att få köpa husbilen gått ut.

Vad händer nu?

Jag är nu fri att utan skadeståndskrav välja att avbryta köpet eller börja förhandla med någon annan köpare, eller – om min nuvarande köpare lyckas få fram kapitalet – utan tvång överväga att ändå sälja till honom trots att optionen löpt ut.

Det är dock ingen direkt brådska. Husbilsuthyrningen fungerar just nu ganska bra och jag har ingen akut behov av att ”få loss” låneutrymmet. Orosmolnet är den lag som egentligen förbjuder mig att bedriva husbilsuthyrning.

Det finns de som tycker att jag borde arrendera ut hela husbilen till någon annan som sköter själva uthyrningen. Men som jag nämnde tidigare, det betyder att jag dels inte får loss mitt låneutrymme, dels måste jag vara beredd att låsa upp ännu mer av mina egna säkerheter för att göra de investeringar som behövs för att göra husbilsuthyrningen verkligt lönsam och lockande för en eventuell arrendator.

Att fortsätta äga själva husbilen men låta någon annan arrendera den innebär också att om det ”skiter sig” för arrendatorn, så står jag kvar med alla lånen…

Tillbaka till Moraparken

Det är alltså här vi står med Moraparken just nu:
med en köpare som vill men inte har möjlighet ta över Moraparkens lån,
men samtidigt fria att inleda förhandlingar med någon annan köpare.

Vi kan också fortsätta att driva Moraparken som hittills, med knapp lönsamhet och utan reella möjligheter att utveckla Moraparken till den ”motor” för besöksnäringen som Mora så väl behöver. En motor som skulle skapa arbetstillfällen och öka skatteintäkterna till Mora kommun.

Dessutom finns alltid risken att vi utifrån lagens krav tvingas hitta en annan lösning för driften av Moraparken. Då kan vi bli sittande med ”Svarte Petter”, dvs både lånen och en osäker framtid som fastighetsägare med hyresgäster vi kanske inte alla gånger skulle göra vågen för, men som vi tvingas acceptera för att inte behöva täcka förluster i bolaget med skattepengar, som behövs så väl i annan verksamhet.

Då ser jag hellre en ”kontrollerad” försäljning som en på alla sätt bättre lösning – för Moraparken och för Mora kommun. Om detta är dessutom såväl majoriteten som större delen av oppositionen i Mora helt överens.

Att – som M önskar – i detta läge helt stänga dörren till nuvarande köpare, utan att ha någon annan köpare på gång är däremot inte smart. Då kan vi hamna i ett läge då vi kan tvingas sälja til pris och villkor som inte skulle göra någon kommunmedborgare glad…