Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s