Om apoteket i Särna, del 2

Detta är min replik på Ulf Bergs replik (DT 20 juni 2019) på min reaktion (DT 11 juni 2019 och DD 13 juni 2019) på hans och Carina Källströms insändare (DT 7 juni 2019 och DD 11 juni 2019) om apoteksnedläggningen i Särna.


Bäste Ulf Berg. Jag hoppas att din replik bara bottnar i en politiskt motiverad ovilja att ge en socialdemokrat rätt. För alternativet, att du inte skulle förstå marknadslogiken och därmed inte se kopplingen mellan apoteksnedläggningen i Särna och den avreglering av apoteksverksamheten du själv var med om att besluta 2009, vore ju närmast otänkbart!
Det är naturligtvis jättebra att du som regionstyrelsens ordförande nu är beredd att ”vända på alla stenar” för att få tillbaka den viktiga apoteksverksamheten i Särna. Det är dock att vilseleda Dalarnas och Särnas medborgare att hävda att regeringen, genom något direkt regeringsbeslut eller genom att som ägare försöka styra Apoteket ABs beslut, på något sätt skulle kunna förhindra nedläggningen. Det skulle omedelbart leda till anklagelser om ministerstyre och anmälning till riksdagens konstitutionsutskott av någon ”rättsmedveten” riksdagsledamot!
Den enda part som har beslutanderätt över Särna-apotekets vara eller icke vara är just nu Apoteket AB baserat på deras egna affärsmässiga bedömningar. Precis som Hjärtat, Kronan eller något av alla andra apoteksföretag skulle ha gjort. Helt i enlighet med riksdagens beslut 2009.
Allt detta vet Ulf Berg. Ändå försöker han lägga ansvaret för nedläggningen på regeringen, när det är hans egen politik som lett fram till detta.
Apoteksföreningens beskrivning att apoteksetableringarna har en ”naturlig koppling till apotekstäthet i förhållande till invånarantal” är ju för övrigt bara en elegant omskrivning för vanlig marknadslogik, som Ulf Berg naturligtvis begriper:
Företag etablerar sig och finns kvar där det finns flest kunder.
I en marknadsstyrd apoteksvärld betyder det att glesbygden är ointressant.
Därtill har överetableringen av apotek, vars huvudsakliga vinster kommer från allsköns kosmetiska och hälsorelaterade produkter, lett till en skriande brist på farmaceuter och receptarier som försvårat personalrekryteringen till mindre attraktiva orter. Det har ju inte gjort det lättare för glesbygden…
Lennart Sohlberg (S), Mora

Om apoteket i Särna, del 1

Detta är en replik (DT 11 juni 2019 och DD 13 juni 2019) på Ulf Bergs och Carina Källströms debattartikel ”Statlig angelägenhet rädda apoteket i Särna” (DT 7 juni 2019 och DD 11 juni 2019):


Ja, det är orimligt att de boende i Särna och Idre plötsligt ska få 80 km längre till närmaste apotek, medan Stockholmare, och även Avestabor, har flera apotek att vända sig till inom någon/några km från sitt hem. Men det är de facto konsekvensen av den avreglering av apoteksväsendet moderaterna drev igenom 2009! Det är ju liksom inte i glesbygden alla nya apotek har öppnat…

Marknadens lagar är nämligen obarmhärtiga. Är marknaden för liten eller för ojämn (turistsäsongerna är inte alltid att lita på…) så är lönsamheten hotad, och då lägger man ner. Det är elementär marknadslogik.

Men då menar Ulf Berg och Carina Källström (själv bosatt i Älvdalens kommun) att ”staten” ska gripa in. Marknaden ska alltså få vinstmaximera utan ansvar för glesbygden, medan ”staten” förväntas ta ansvar för att hela Sverige ska kunna leva (speciellt om regeringen är S-ledd och styr med en M/KD-budget…). Det är moderat gesbygdspolitik!

Lennart Sohlberg (S)

Öka tryggheten på landsbygden med polishelikopter

Det finns stora likheter mellan medborgarnas förväntningar på sjukvårdens respektive polisens verksamhet i akuta lägen: Ett snabbt och effektivt ingripande oavsett var den drabbade befinner sig!

Polisväsendet och sjukvården har också en liknande struktur i sin akutverksamhet. Sjukvården har sina ambulanser som snabbt kan dirigeras till en olycksplats eller någon som drabbats av akut sjukdom. Polisen har sina patrullbilar redo att ingripa där så behövs.

I stora delar av vårt land är emellertid avstånden stora och insatstiderna för såväl ambulanser som polis kan bli långa. Framför allt polisens resurser känns ofta väldigt avlägsna.

Detta skapar otrygghet! Det urholkar också landsbygdsbefolkningens tillit till samhället och politikens vilja att slå vakt om befolkningen utanför de större städerna.

Sjukvården har förstått detta och landstingen bygger nu ut verksamheten med ambulanshelikoptrar för att minska insatstiderna och öka tillgången till kvalificerad vård långt ut i glesbygden. Detta skapar trygghet och visar att samhället vill och kan erbjuda en jämlik akutsjukvård oavsett var man bor eller vistas i landet.

Exakt samma resonemang borde gälla tillgången till polisiära resurser. Strategiskt placerade polishelikoptrar, lämpligen samlokaliserade med ambulanshelikoptrarna, bemannade med särskilt utbildade polismän, skulle snabbt kunna rycka ut i samband med brott eller olyckor.

Detta skulle väsentligt öka polisens tillgänglighet i mycket stora delar av vårt land, underlätta uppklarningen av många brott och erbjuda polisyrket en spännande och attraktiv karriärväg utanför storstäderna.

Men framför allt skulle det öka landsbygdsbefolkningens tillgång till snabba polisiära ingripanden och därmed öka både den upplevda och den reella tryggheten.

Det skulle dessutom väsentligt stärka landsbygdsbefolkningens tilltro till samhället och politikens vilja att faktiskt låta hela landet leva!

Lennart Sohlberg (S), oppositionsråd i Mora

Se även (plus)artikel på dalademokraten.se » eller dt.se »

Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora