Nej, regionfrågan är inte enkel. Och absolut inte så enkel så den på ett relevant sätt kan hanteras i en folkomröstning. Jag är i grunden skeptisk till ”stordrift”, men jag har också mycket svårt för många av ”nej-sidans” argument, som mest känns som ”det ska va’ som det alltid har varit”.

Inte minst blir man förvånad över att många av dem som oroar sig för hur det ska bli med lasaretten i den nya storregionen, samtidigt kliver fram som förespråkare för ett förstatligande av sjukvården. Som om det skulle stärka de små lasarettens ställning i framtiden…

Vi står inför en situation där framför allt länen norr om Mälardalsregionen och Vänern får allt svårare att få gehör för sina anspråk på infrastruktursatsningar och tillgång till självklar service i form av myndighetsnärvaro, tillgång till telekommunikationer och bredband, mm. Jag ser visserligen ingen självklar logik bakom den av indelningskommittén föreslagna nya regionala indelningen av Sverige, men jag ser å andra sidan inte att alternativet självklart är att behålla nuvarande läns- och landstingsgränser.

Alternativet att vi fortsätter som hittills med 18 ”smålän” och tre brottarstarka storregioner vore verkligen förödande för landsbygden. ”Alla” resurser skulle då gå till att bygga upp och binda ihop triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö. Bara småsmulor blir över till resten av landet.

Och att, som Halland och Jämtland/Härjedalen, hävda att man ska stå själva, utanför de kommande storregionerna, bygger bara på isolationistiska drömmar som skulle skapa svåra problem för dem om de faktiskt skulle lyckas.

Indelningskommitténs förslag är åtminstone en idé om hur landet utanför storstadsregionerna kan ges en sportslig chans att skapa och ”kapa åt sig” utvecklingsresurser, som idag nästan naturlagsbundet hamnar i de befintliga storstadsregionerna.

Även om jag hör till dem som gärna förfäktar att storregionerna framför allt ska ha sin grund i resemönster för arbete och utveckling och inte i så hög grad bygga på den specialiserade sjukvårdens behov och förutsättningar för effektivisering och strukturering, så har jag efter idogt läsande och funderande insett att den föreslagna indelningen förmodligen ändå är den bästa kompromissen. Andra förslag skulle förmodligen ganska omgående innebära nya regionala obalanser. Det är illa nog att den föreslagna Norrlands-regionen redan befolkningsmässigt är ungefär hälften så stor som Svealands-regionen, men där har den geografiska utbredningen (mer än halva Sverige) satt gränsen för vad som anses möjligt att hantera.

Det är ju också så att de förändringar och problem som uppstår på grund av sjukvårdens ökande specialisering eller den ökande urbaniseringen inte skulle drabba oss om indelningsreformen skulle stoppas. De kräver istället bara allt mer av samarbeten på nivåer och i former där det demokratiska inflytandet är mycket begränsat.

Mycket av farhågorna för vad storregioner kommer att betyda för demokrati, sjukvårdens organisering, resursfördelning, mm, är ju sådant vi faktiskt bestämmer själva i de nya regionerna. Indelningskommittén erbjuder bara ett förslag till geografisk indelning baserat på en kompromiss vad gäller befolkning, geografisk utbredning, tillgång till specialistsjukvård, högre utbildning, arbetsmarknad, mm. Och inte minst en tydlig fingervisning om att statens myndigheter måste anpassa och inordna sig i denna geografi.

Vad vi sen gör med detta är i hög grad upp till oss själva!