Svar på öppet brev ang gymnasieskolan i Mora

Detta är ett svar på ett öppet brev, publicerat i Dalademokraten 16/5 och i Mora Tidning 19/5, från ett antal föräldrar som är besvikna över Gymnasienämndens beslut att lägga ner inriktningarna teater och dans på estetprogrammet vid S:t Mikaelsskolan.

Svaret publiceras i respektive tidning den 21/5 och är undertecknat av samtliga nämndsledamöter som står bakom beslutet.

————————-

Vi beklagar verkligen BÅDE att vi tvingats ta det drastiska beslutet att lägga ner dans- och teaterinriktningarna på estetprogrammet, OCH att beslutet kommit väldigt sent. Vi förstår verkligen elevers och föräldrars frustration.

Bakgrunden är att nämnden under flera år har sett ett vikande intresse för flera inriktningar inom våra nationella program, bland annat estetprogrammets dans- och teaterinriktningar. Samtidigt har hela skolan på grund av allt mindre ungdomskullar i Mora, Orsa och Älvdalen minskat från ca 1100 elever för tre år sen till ca 800-850 elever idag och för överskådlig tid framöver. I takt med allt färre elever har naturligtvis också stats- och kommunbidrag minskat och nämnden har dragits med stora ekonomiska underskott sedan 2011.

En konsekvens av detta är att Gymnasienämnden tvingats lägga ner ett antal inriktningar på flera olika program. Det handlar alltså långt ifrån enbart om dans- och teaterinriktningarna på det estetiska programmet. Beslutet om dessa nedläggningar var nödvändigt för att vi ska ha möjlighet att behålla en livskraftig gymnasieskola i Mora i framtiden. Det har länge varit för få elever för de 12 nationella program med flera olika inriktningar vi haft.

När det gäller tidpunkten för beslutet är det så att vi hade planerat att fatta beslutet på nämndens sammanträde den 16 april. Underlaget ansågs dock inte tillräcklig för att fatta beslut på. Ärendet återremitterades därför för komplettering.

Att vi inte fattat beslutet tidigare var för att förvissa oss om att ingen kraftig ökning i intresset för berörda inriktningar uppstått. Något tillförlitligt underlag går inte att få fram före början av april och den 16/4 var alltså i princip det tidigaste datum ett beslut.

När nu nämnden beslutade att skjuta upp avgörandet, så skulle det normalt avgjorts på det ordinarie sammanträdet den 14 maj, samma dag som omvalsperioden går ut. För att ändå ge berörda elever en liten, men dock, chans att göra ett omval kallade vi därför in till extra nämndsammanträde så tidigt som möjligt, vilket blev den 7 maj, varefter samtliga berörda elever omgående informerades.

Detta är alltså förklaringen, och vi beklagar verkligen de problem och den besvikelse detta orsakat de elever som på kort varsel tvingats tänka om i sitt gymnasieval.

Vad gäller de ”extra” meritpoäng som eleverna kan erhålla vid de sk antagningsproven, så är det något som en del skolor, bland annat S:t Mikaelsskolan, tillämpar  för att kunna göra ett urval om en inriktning har fler sökande än platser. Något som inte varit fallet i Mora på många år.

En likvärdig skola i HELA landet

Jag är för att behålla det kommunala huvudmannaskapet i skolan och säger nej till ett återförstatligande. Jag är nämligen övertygad om att en centraliserad styrning också innebär en ökad centralisering av skolverksamheten.

En gymnasieskola i Mora med det programutbud vi har idag är ingen självklarhet för en regional beslutsfattare med statligt uppdrag. Inte en grundskola i Våmhus eller Färnäs heller. En nedläggning eller omfattande förändring är mindre smärtsam för en beslutsfattare som inte behöver möta de drabbade medborgarna i mataffären eller på gatan varje dag.

Jämför med vad som händer när självstyrande familjeföretag köps upp av storkoncerner och reduceras till ”produktionsenheter” som kan flyttas eller läggas ner med ett penndrag i koncernledningen.

Som kommunpolitiker innebär den kommunala skolan både svårigheter och möjligheter.

Svårigheter – för att vi utifrån befolkningsutveckling, resurstillgång och en hård statlig styrning av utbildningens innehåll (som jag i princip är för) många gånger ändå tvingas fatta smärtsamma beslut om utbud vad gäller skolenheter eller program.

Möjligheter – för att vi ändå direkt kan se, påverka och ta ansvar för skolans betydelse i kommunen, för elever, för medborgare och för andra funktioner i kommunen och prioritera resurserna efter lokala förutsättningar och behov.

Med ett återförstatligande av skolväsendet tappar vi möjligheterna, men får nya svårigheter när exempelvis ett beslut om att ta bort alla teoretiska gymnasieprogram, fattat i någon central skolnämnd, kan innebära att arbetsmarknaden för 100 välutbildade lärare i Mora plötsligt försvinner.

Förresten, jag har inte sett någon av ivrarna för ett återförstatligande av skolan förklara hur ett statligt huvudmannaskap ska öka likvärdigheten mellan skolor, när man fortsatt vill tillåta helt privata skolhuvudmän. Skulle kommuner vara sämre eller mer ”svårstyrda” skolhuvudmän än exempelvis JB-koncernen, salig i åminnelse?

Synen på resursfördelningen av de statliga medlen för skolverksamhet måste dock revideras. Problemet med bristande likvärdighet är reellt och kräver kraftfulla åtgärder, men för mycket av debatten har sin utgångspunkt i storstädernas problematik med väl utbyggd kollektivtrafik och stora ”interna” socioekonomiska skillnader, som driver fram en ökad segregering mellan olika skolor, kommunala såväl som friskolor. Där tror jag att det helt fria skolvalet har en avgörande negativ betydelse och kan behöva ses över.

I mindre kommuner, där utbudet av friskolor är begränsat eller litet och avståndet till grannkommunernas skolor långt, är problemen delvis annorlunda. De socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor minskar i betydelse ju färre skolor en kommun har. Däremot kan olika kommuners socioekonomiska förutsättningar skilja sig stort sinsemellan.

Mindre skolenheter och ett krympande elevunderlag, ger större kostnader per elev generellt. Därtill kommer accelererande svårigheter att rekrytera och behålla kompetenta lärare, specialpedagoger och skolledare i mindre kommuner.

Detta skapar en ojämlikhet mellan stora och små kommuner i förutsättningarna för att skapa en likvärdig skola och är ett minst lika viktigt problem som storstädernas segregerade skolor, för en ansvarsfull regering att ta itu med. Men en sak är jag säker på, ett förstatligande av skolan är inte lösningen på problemen!

Prioritera om, Reinfeldt!

smulor_kvar_till_jobbenDet är intressant att se hur politiken individualiserats till en nivå där allt fler undrar vart samhällets ansvar för skolan och den gemensamma välfärden tagit vägen.

Det är ganska uppenbart att skattesänkningar i 130-miljardersklassen inte är möjliga utan att det till sist får konsekvenser för samhällets möjligheter att uppfylla de åtaganden inom vård, skola och omsorg som de allra flesta medborgare, från höger till vänster, tar för självklara.

För de allra sämst avlönade (arbetslösa och sjukskrivna får inte en spänn…) är naturligtvis en ytterligare skattesänkning välkommen, men för den som tjänar sina 20-30000 eller mer kommer det extra tillskottet med en bitter bismak, när man samtidigt ser de ökande behoven i äldreomsorgen och och att allt fler barn får svårigheter i skolan.

Det handlar inte om ”bidrag” mot ”arbetslinje” eller att allt var bättre förr. Det handlar om att en allt större skara medborgare tycker att regeringen prioriterar fel!

Av 25 miljarder i ”reformutrymme” (till stor del lånat) lägger Reinfeldts regering till exempel ca 1,7 miljarder på skolan (varav det mesta är en tidigare aviserad ”besparing” som dragits tillbaka), 845 miljoner för att möta den extremt höga arbetslösheten (varav 112 miljoner för att bekämpa ungdomsarbetslösheten), medan man lägger hela 17,5 miljarder på att sänka skatten för dem som har arbete och, faktiskt, pension (2,5 miljarder).

En bättre prioritering vore att satsa på att utbilda de arbetslösa så de blir kompetenta för de många lediga arbeten som faktiskt finns.

En bättre prioritering vore att satsa på åtgärder som skapar möjligheter för lärare att bättre möta alla barns olika behov.

En bättre prioritering vore att satsa på att sänka skatten på pension så de som har lagt grunden för vårt välstånd får mer att leva på.

En bättre prioritering vore att ge kommuner och landsting en reell möjlighet att leva upp till berättigade krav, från såväl statsmakten som medborgarna, på vården och omsorgen.

———–
Publicerad också i Dalademokraten 30 september 2013

”Valfrihet” kostar!

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013

Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

  • Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
  • Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!