”Valfrihet” kostar!

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013

Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

  • Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
  • Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!