Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Om borgerlig logik

Borgerliga företrädare berömmer sig ofta för att de med sin politik ska ha fått fler människor i arbete och att välfärden får mer ekonomiska resurser nu än 2006, och att välfärden därmed skulle vara mer välmående och resursstark än någonsin. Tyvärr gör de sig skyldiga till en grov logisk kullerbytta.

Att fler människor arbetar är sant, men också att andelen arbetslösa är ungefär densamma som 2006. Att fler arbetar beror alltså på att vi blivit fler människor i Sverige, inte att den sk ”arbetslinjen” minskat andelen arbetslösa.

Att den totala skatteintäkten ökat, trots jobbskatteavdrag och annat är också sant, eftersom vi totalt sett är fler som arbetar och konsumerar och därmed betalar skatt.

MEN med fler människor följer också att KOSTNADERNA för samhällets service till dessa människor ökar.
Om var och en då betalar mindre till det gemensamma så betyder det naturligtvis också att den genomsnittliga servicenivån totalt sett också måste minska.

Till detta kommer teknisk utveckling inom vården, ökad livslängd, ökade krav och förväntningar på samhällets tjänster, samt diverse, tyvärr mycket kostnadsdrivande, experiment med ”valfrihet” inom vård och omsorg och världens mest långtgående friskolesystem.

Nettoeffekten av detta har, trots bruttoökningar av skatteintäkterna, lett till påtagliga besparingar, neddragen bemanning och en allmän urholkning av den offentliga verksamheten, vilket nu börjar märkas allt för väl i skolan, äldrevården och sjukvården.

Hade Alliansregeringen lyckat med sin målsättning med ”arbetslinjen” – att minska arbetslösheten – så hade kanske detta reptrick fungerat hjälpligt. Men det är mycket annat i statens finanser som kostar, så nu har man istället, när budgetunderskottet nått nya rekordnivåer, kunnat hålla igång Sverige hjälpligt genom att låna till den ”dagliga driften” av Sverige.

Det är inte ansvarfullt. Men det blir väl som vanligt, att en socialdemokratisk regering får sopa upp och ta skiten för en lättsinnig borgerlig politik. Och när ekonomin väl är på banan igen, statsfinanserna i ordning och välfärd och skola fungerar, så hoppar de borgerliga upp och försöker lockar tillbaka väljarna med överdådiga löften om sänkta skatter OCH bättre välfärd.

Låt oss hoppas att det inte funkar en tredje gång!

Bäste vän!

Du kan skylla allt du vill på invandrare och flyktingar. Det enda du gör att är att du spelar storföretagen och de allra rikaste i händerna, hela tiden.

Det är de som gnuggar händerna när sjuka och arbetslösa flyger i strupen på andra utsatta. De, kapitalägarna, har nämligen allt att vinna på att underblåsa otrygghet och konflikter mellan olika grupper inom den fattigaste tredjedelen av befolkningen. Det skapar nämligen en ”lydig” underklass som nöjer sig med att jobba för skitlöner bara för att överleva för dagen.

Därmed ökar man sina redan orimliga vinster, långt, långt mer än Sveriges kostnader för flyktinginvandring, hur du än väljer att räkna.

Den nuvarande regeringen är ett verktyg för denna överklass. Det är den som drivit igenom urholkningen av a-kassa och sjukförsäkring, det är den som driver en ekonomisk politik som håller inflation och räntor på en ohälsosamt låg nivå. Detta gynnar dem med stora förmögenheter och driver ”vanligt” folk att låna mer än de egentligen har råd med.

Genom att underblåsa konflikten mellan ”arbetare” och ”invandrare” tar man fokus från den verkliga konflikten, nämligen mellan ”roffarna” och de som har det tufft att få ekonomi och ”livspussel” att gå ihop.

Reinfeldt är skicklig när han under medmänsklighetens täckmantel lyckas underblåsa konflikten mellan utsatta ”svenskar” och flyktinginvandrare.

Sverige är inte ett fattigt land! Sverige har råd att hjälpa både sina egna invånare och dem som lyckas fly hit undan krig, fattigdom och andra umbäranden! Felet är att Sverige, med egoismen och otryggheten som drivkraft, blivit ett ojämlikt land där klyftorna vidgas mellan fattig och rik och de fattiga lämnas att slåss med varandra om de smulor som finns kvar när de rika tagit sitt.

Det är inte konstigt att främligsfientligheten frodas under sådana förutsättningar och att många drömmer sig tillbaka till hur det var ”förr”.

Men skillnaden mellan förr och nu är inte invandringen! Skillnaden är att förr hade vi i Sverige en solidarisk skattepolitik och byggde trygghetssystem som gjorde att människor, trots sjukdom och arbetslöshet, kunde känna tillförsikt inför framtiden. Då fanns ingen anledning att titta snett på den som tagit sig hit undan krig och förföljelse.

Visst, omvärlden ser annorlunda ut idag. Vi är idag ett litet exportberoende land, ekonomin har globaliserats. Människor och kapital har blivit rörligare. Krigshärdar och kriser långt bort påverkar oss mer än någonsin.

Det går därför inte att stänga gränserna och försöka leva i en egen liten bubbla där solkyssta barn leker i en sörgårdsidyll där mamma står vid spisen och pappa åker till jobbet.

Men det går att åter bygga upp ett solidariskt samhälle, där människor kan känna trygghet att inte allt går överstyr om man blir sjuk eller arbetslös. Där alla känner att de har ett meningsfullt jobb. Där människor kan känna trygghet i att de får bästa möjliga sjukvård och en god äldreomsorg när de behöver det. Där barnen går i en skola som låter alla barn utvecklas utifrån sina förutsättningar. Där vi med öppet sinne kan välkomna dem som flytt undan krig och förföljelse.

Det handlar bara om att välja väg! En Moderat-ledd politik som, med starkt stöd av SD, vidgar klyftorna i samhället och skapar motsättningar mellan arbetslösa, gamla, sjuka och flyktingar, eller en S-ledd politik som vill minska klyftorna och därigenom skapa trygghet och framtidstro för alla.

Valet är ditt, men jag är säker på att SD inte är svaret!

Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

Prioritera om, Reinfeldt!

smulor_kvar_till_jobbenDet är intressant att se hur politiken individualiserats till en nivå där allt fler undrar vart samhällets ansvar för skolan och den gemensamma välfärden tagit vägen.

Det är ganska uppenbart att skattesänkningar i 130-miljardersklassen inte är möjliga utan att det till sist får konsekvenser för samhällets möjligheter att uppfylla de åtaganden inom vård, skola och omsorg som de allra flesta medborgare, från höger till vänster, tar för självklara.

För de allra sämst avlönade (arbetslösa och sjukskrivna får inte en spänn…) är naturligtvis en ytterligare skattesänkning välkommen, men för den som tjänar sina 20-30000 eller mer kommer det extra tillskottet med en bitter bismak, när man samtidigt ser de ökande behoven i äldreomsorgen och och att allt fler barn får svårigheter i skolan.

Det handlar inte om ”bidrag” mot ”arbetslinje” eller att allt var bättre förr. Det handlar om att en allt större skara medborgare tycker att regeringen prioriterar fel!

Av 25 miljarder i ”reformutrymme” (till stor del lånat) lägger Reinfeldts regering till exempel ca 1,7 miljarder på skolan (varav det mesta är en tidigare aviserad ”besparing” som dragits tillbaka), 845 miljoner för att möta den extremt höga arbetslösheten (varav 112 miljoner för att bekämpa ungdomsarbetslösheten), medan man lägger hela 17,5 miljarder på att sänka skatten för dem som har arbete och, faktiskt, pension (2,5 miljarder).

En bättre prioritering vore att satsa på att utbilda de arbetslösa så de blir kompetenta för de många lediga arbeten som faktiskt finns.

En bättre prioritering vore att satsa på åtgärder som skapar möjligheter för lärare att bättre möta alla barns olika behov.

En bättre prioritering vore att satsa på att sänka skatten på pension så de som har lagt grunden för vårt välstånd får mer att leva på.

En bättre prioritering vore att ge kommuner och landsting en reell möjlighet att leva upp till berättigade krav, från såväl statsmakten som medborgarna, på vården och omsorgen.

———–
Publicerad också i Dalademokraten 30 september 2013

”Valfrihet” kostar!

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013