Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Om borgerlig logik

Borgerliga företrädare berömmer sig ofta för att de med sin politik ska ha fått fler människor i arbete och att välfärden får mer ekonomiska resurser nu än 2006, och att välfärden därmed skulle vara mer välmående och resursstark än någonsin. Tyvärr gör de sig skyldiga till en grov logisk kullerbytta.

Att fler människor arbetar är sant, men också att andelen arbetslösa är ungefär densamma som 2006. Att fler arbetar beror alltså på att vi blivit fler människor i Sverige, inte att den sk ”arbetslinjen” minskat andelen arbetslösa.

Att den totala skatteintäkten ökat, trots jobbskatteavdrag och annat är också sant, eftersom vi totalt sett är fler som arbetar och konsumerar och därmed betalar skatt.

MEN med fler människor följer också att KOSTNADERNA för samhällets service till dessa människor ökar.
Om var och en då betalar mindre till det gemensamma så betyder det naturligtvis också att den genomsnittliga servicenivån totalt sett också måste minska.

Till detta kommer teknisk utveckling inom vården, ökad livslängd, ökade krav och förväntningar på samhällets tjänster, samt diverse, tyvärr mycket kostnadsdrivande, experiment med ”valfrihet” inom vård och omsorg och världens mest långtgående friskolesystem.

Nettoeffekten av detta har, trots bruttoökningar av skatteintäkterna, lett till påtagliga besparingar, neddragen bemanning och en allmän urholkning av den offentliga verksamheten, vilket nu börjar märkas allt för väl i skolan, äldrevården och sjukvården.

Hade Alliansregeringen lyckat med sin målsättning med ”arbetslinjen” – att minska arbetslösheten – så hade kanske detta reptrick fungerat hjälpligt. Men det är mycket annat i statens finanser som kostar, så nu har man istället, när budgetunderskottet nått nya rekordnivåer, kunnat hålla igång Sverige hjälpligt genom att låna till den ”dagliga driften” av Sverige.

Det är inte ansvarfullt. Men det blir väl som vanligt, att en socialdemokratisk regering får sopa upp och ta skiten för en lättsinnig borgerlig politik. Och när ekonomin väl är på banan igen, statsfinanserna i ordning och välfärd och skola fungerar, så hoppar de borgerliga upp och försöker lockar tillbaka väljarna med överdådiga löften om sänkta skatter OCH bättre välfärd.

Låt oss hoppas att det inte funkar en tredje gång!