Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Om borgerlig logik

Borgerliga företrädare berömmer sig ofta för att de med sin politik ska ha fått fler människor i arbete och att välfärden får mer ekonomiska resurser nu än 2006, och att välfärden därmed skulle vara mer välmående och resursstark än någonsin. Tyvärr gör de sig skyldiga till en grov logisk kullerbytta.

Att fler människor arbetar är sant, men också att andelen arbetslösa är ungefär densamma som 2006. Att fler arbetar beror alltså på att vi blivit fler människor i Sverige, inte att den sk ”arbetslinjen” minskat andelen arbetslösa.

Att den totala skatteintäkten ökat, trots jobbskatteavdrag och annat är också sant, eftersom vi totalt sett är fler som arbetar och konsumerar och därmed betalar skatt.

MEN med fler människor följer också att KOSTNADERNA för samhällets service till dessa människor ökar.
Om var och en då betalar mindre till det gemensamma så betyder det naturligtvis också att den genomsnittliga servicenivån totalt sett också måste minska.

Till detta kommer teknisk utveckling inom vården, ökad livslängd, ökade krav och förväntningar på samhällets tjänster, samt diverse, tyvärr mycket kostnadsdrivande, experiment med ”valfrihet” inom vård och omsorg och världens mest långtgående friskolesystem.

Nettoeffekten av detta har, trots bruttoökningar av skatteintäkterna, lett till påtagliga besparingar, neddragen bemanning och en allmän urholkning av den offentliga verksamheten, vilket nu börjar märkas allt för väl i skolan, äldrevården och sjukvården.

Hade Alliansregeringen lyckat med sin målsättning med ”arbetslinjen” – att minska arbetslösheten – så hade kanske detta reptrick fungerat hjälpligt. Men det är mycket annat i statens finanser som kostar, så nu har man istället, när budgetunderskottet nått nya rekordnivåer, kunnat hålla igång Sverige hjälpligt genom att låna till den ”dagliga driften” av Sverige.

Det är inte ansvarfullt. Men det blir väl som vanligt, att en socialdemokratisk regering får sopa upp och ta skiten för en lättsinnig borgerlig politik. Och när ekonomin väl är på banan igen, statsfinanserna i ordning och välfärd och skola fungerar, så hoppar de borgerliga upp och försöker lockar tillbaka väljarna med överdådiga löften om sänkta skatter OCH bättre välfärd.

Låt oss hoppas att det inte funkar en tredje gång!

Bäste vän!

Du kan skylla allt du vill på invandrare och flyktingar. Det enda du gör att är att du spelar storföretagen och de allra rikaste i händerna, hela tiden.

Det är de som gnuggar händerna när sjuka och arbetslösa flyger i strupen på andra utsatta. De, kapitalägarna, har nämligen allt att vinna på att underblåsa otrygghet och konflikter mellan olika grupper inom den fattigaste tredjedelen av befolkningen. Det skapar nämligen en ”lydig” underklass som nöjer sig med att jobba för skitlöner bara för att överleva för dagen.

Därmed ökar man sina redan orimliga vinster, långt, långt mer än Sveriges kostnader för flyktinginvandring, hur du än väljer att räkna.

Den nuvarande regeringen är ett verktyg för denna överklass. Det är den som drivit igenom urholkningen av a-kassa och sjukförsäkring, det är den som driver en ekonomisk politik som håller inflation och räntor på en ohälsosamt låg nivå. Detta gynnar dem med stora förmögenheter och driver ”vanligt” folk att låna mer än de egentligen har råd med.

Genom att underblåsa konflikten mellan ”arbetare” och ”invandrare” tar man fokus från den verkliga konflikten, nämligen mellan ”roffarna” och de som har det tufft att få ekonomi och ”livspussel” att gå ihop.

Reinfeldt är skicklig när han under medmänsklighetens täckmantel lyckas underblåsa konflikten mellan utsatta ”svenskar” och flyktinginvandrare.

Sverige är inte ett fattigt land! Sverige har råd att hjälpa både sina egna invånare och dem som lyckas fly hit undan krig, fattigdom och andra umbäranden! Felet är att Sverige, med egoismen och otryggheten som drivkraft, blivit ett ojämlikt land där klyftorna vidgas mellan fattig och rik och de fattiga lämnas att slåss med varandra om de smulor som finns kvar när de rika tagit sitt.

Det är inte konstigt att främligsfientligheten frodas under sådana förutsättningar och att många drömmer sig tillbaka till hur det var ”förr”.

Men skillnaden mellan förr och nu är inte invandringen! Skillnaden är att förr hade vi i Sverige en solidarisk skattepolitik och byggde trygghetssystem som gjorde att människor, trots sjukdom och arbetslöshet, kunde känna tillförsikt inför framtiden. Då fanns ingen anledning att titta snett på den som tagit sig hit undan krig och förföljelse.

Visst, omvärlden ser annorlunda ut idag. Vi är idag ett litet exportberoende land, ekonomin har globaliserats. Människor och kapital har blivit rörligare. Krigshärdar och kriser långt bort påverkar oss mer än någonsin.

Det går därför inte att stänga gränserna och försöka leva i en egen liten bubbla där solkyssta barn leker i en sörgårdsidyll där mamma står vid spisen och pappa åker till jobbet.

Men det går att åter bygga upp ett solidariskt samhälle, där människor kan känna trygghet att inte allt går överstyr om man blir sjuk eller arbetslös. Där alla känner att de har ett meningsfullt jobb. Där människor kan känna trygghet i att de får bästa möjliga sjukvård och en god äldreomsorg när de behöver det. Där barnen går i en skola som låter alla barn utvecklas utifrån sina förutsättningar. Där vi med öppet sinne kan välkomna dem som flytt undan krig och förföljelse.

Det handlar bara om att välja väg! En Moderat-ledd politik som, med starkt stöd av SD, vidgar klyftorna i samhället och skapar motsättningar mellan arbetslösa, gamla, sjuka och flyktingar, eller en S-ledd politik som vill minska klyftorna och därigenom skapa trygghet och framtidstro för alla.

Valet är ditt, men jag är säker på att SD inte är svaret!