Bäste vän!

Du kan skylla allt du vill på invandrare och flyktingar. Det enda du gör att är att du spelar storföretagen och de allra rikaste i händerna, hela tiden.

Det är de som gnuggar händerna när sjuka och arbetslösa flyger i strupen på andra utsatta. De, kapitalägarna, har nämligen allt att vinna på att underblåsa otrygghet och konflikter mellan olika grupper inom den fattigaste tredjedelen av befolkningen. Det skapar nämligen en ”lydig” underklass som nöjer sig med att jobba för skitlöner bara för att överleva för dagen.

Därmed ökar man sina redan orimliga vinster, långt, långt mer än Sveriges kostnader för flyktinginvandring, hur du än väljer att räkna.

Den nuvarande regeringen är ett verktyg för denna överklass. Det är den som drivit igenom urholkningen av a-kassa och sjukförsäkring, det är den som driver en ekonomisk politik som håller inflation och räntor på en ohälsosamt låg nivå. Detta gynnar dem med stora förmögenheter och driver ”vanligt” folk att låna mer än de egentligen har råd med.

Genom att underblåsa konflikten mellan ”arbetare” och ”invandrare” tar man fokus från den verkliga konflikten, nämligen mellan ”roffarna” och de som har det tufft att få ekonomi och ”livspussel” att gå ihop.

Reinfeldt är skicklig när han under medmänsklighetens täckmantel lyckas underblåsa konflikten mellan utsatta ”svenskar” och flyktinginvandrare.

Sverige är inte ett fattigt land! Sverige har råd att hjälpa både sina egna invånare och dem som lyckas fly hit undan krig, fattigdom och andra umbäranden! Felet är att Sverige, med egoismen och otryggheten som drivkraft, blivit ett ojämlikt land där klyftorna vidgas mellan fattig och rik och de fattiga lämnas att slåss med varandra om de smulor som finns kvar när de rika tagit sitt.

Det är inte konstigt att främligsfientligheten frodas under sådana förutsättningar och att många drömmer sig tillbaka till hur det var ”förr”.

Men skillnaden mellan förr och nu är inte invandringen! Skillnaden är att förr hade vi i Sverige en solidarisk skattepolitik och byggde trygghetssystem som gjorde att människor, trots sjukdom och arbetslöshet, kunde känna tillförsikt inför framtiden. Då fanns ingen anledning att titta snett på den som tagit sig hit undan krig och förföljelse.

Visst, omvärlden ser annorlunda ut idag. Vi är idag ett litet exportberoende land, ekonomin har globaliserats. Människor och kapital har blivit rörligare. Krigshärdar och kriser långt bort påverkar oss mer än någonsin.

Det går därför inte att stänga gränserna och försöka leva i en egen liten bubbla där solkyssta barn leker i en sörgårdsidyll där mamma står vid spisen och pappa åker till jobbet.

Men det går att åter bygga upp ett solidariskt samhälle, där människor kan känna trygghet att inte allt går överstyr om man blir sjuk eller arbetslös. Där alla känner att de har ett meningsfullt jobb. Där människor kan känna trygghet i att de får bästa möjliga sjukvård och en god äldreomsorg när de behöver det. Där barnen går i en skola som låter alla barn utvecklas utifrån sina förutsättningar. Där vi med öppet sinne kan välkomna dem som flytt undan krig och förföljelse.

Det handlar bara om att välja väg! En Moderat-ledd politik som, med starkt stöd av SD, vidgar klyftorna i samhället och skapar motsättningar mellan arbetslösa, gamla, sjuka och flyktingar, eller en S-ledd politik som vill minska klyftorna och därigenom skapa trygghet och framtidstro för alla.

Valet är ditt, men jag är säker på att SD inte är svaret!

Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

Prioritera om, Reinfeldt!

smulor_kvar_till_jobbenDet är intressant att se hur politiken individualiserats till en nivå där allt fler undrar vart samhällets ansvar för skolan och den gemensamma välfärden tagit vägen.

Det är ganska uppenbart att skattesänkningar i 130-miljardersklassen inte är möjliga utan att det till sist får konsekvenser för samhällets möjligheter att uppfylla de åtaganden inom vård, skola och omsorg som de allra flesta medborgare, från höger till vänster, tar för självklara.

För de allra sämst avlönade (arbetslösa och sjukskrivna får inte en spänn…) är naturligtvis en ytterligare skattesänkning välkommen, men för den som tjänar sina 20-30000 eller mer kommer det extra tillskottet med en bitter bismak, när man samtidigt ser de ökande behoven i äldreomsorgen och och att allt fler barn får svårigheter i skolan.

Det handlar inte om ”bidrag” mot ”arbetslinje” eller att allt var bättre förr. Det handlar om att en allt större skara medborgare tycker att regeringen prioriterar fel!

Av 25 miljarder i ”reformutrymme” (till stor del lånat) lägger Reinfeldts regering till exempel ca 1,7 miljarder på skolan (varav det mesta är en tidigare aviserad ”besparing” som dragits tillbaka), 845 miljoner för att möta den extremt höga arbetslösheten (varav 112 miljoner för att bekämpa ungdomsarbetslösheten), medan man lägger hela 17,5 miljarder på att sänka skatten för dem som har arbete och, faktiskt, pension (2,5 miljarder).

En bättre prioritering vore att satsa på att utbilda de arbetslösa så de blir kompetenta för de många lediga arbeten som faktiskt finns.

En bättre prioritering vore att satsa på åtgärder som skapar möjligheter för lärare att bättre möta alla barns olika behov.

En bättre prioritering vore att satsa på att sänka skatten på pension så de som har lagt grunden för vårt välstånd får mer att leva på.

En bättre prioritering vore att ge kommuner och landsting en reell möjlighet att leva upp till berättigade krav, från såväl statsmakten som medborgarna, på vården och omsorgen.

———–
Publicerad också i Dalademokraten 30 september 2013