Första maj-tal i Mora

Detta är mitt Första maj-tal i Mora 2022. I det muntliga framförandet förekom vissa mindre avvikelser och tillägg, men budskapet är detsamma.


Första maj-tal i Mora i Stapelhusparken framför kommunhuset i Mora.

Partivänner, mötesdeltagare!

Vi lever nu i en tid då många invanda levnadsmönster och förväntningar brutits upp och begreppen trygghet och säkerhet fått delvis nya och djupare betydelser.

Först en svår pandemi och de tuffa restriktioner den medfört.

Tänk att det faktiskt är två år sedan vi kunnat träffas och manifestera vår samhörighet och övertygelse på det här sättet…

Och nu… Rysslands orättfärdiga anfallskrig mot Ukraina!

Som, utöver det fruktansvärda mänskliga lidande det skapar, kommer att få betydlig större konsekvenser, säkerhetspolitiskt och ekonomiskt, än någon annan kris sedan andra världskriget.

Och som kanske mer än Corona-pandemin och höstens val, gör oss medvetna om,
och förmår uppskatta värdet av den fria demokratin, och det relativa välstånd och den trygghet vi faktiskt ändå lever i!

——

Hur kriget och dess konsekvenser för ekonomi och andra livsbetingelser kommer att påverka oss i Mora är givetvis omöjligt att förutsäga.

Men vi får inte sluta tro på en bättre värld och ett bättre Mora

Inte sluta att utvecklas eller avstå från att satsa för framtiden!

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre! Och göra saker bättre för varandra!

Sverige kan bättre!

Dalarna kan bättre!

Och Mora kan bättre!

——

I Mora kommer vi att gå till val med särskilt fokus på tre områden:

För det första:

Våra barn och unga ska ha de bästa förutsättningarna att gå ut i livet som starka och trygga medborgare och människor.

  • Det betyder att vi vill ta vara på och utveckla förskolans möjligheter att leva upp till sitt pedagogiska uppdrag
  • Vi ska arbeta för en bättre arbets- och lärmiljö, för våra lärare och elever på alla stadier
  • Och vi ska se till att på bästa sätt slutföra den beslutade satsningen på den nya högstadieskolan, som vi Socialdemokrater i hög grad varit med att forma till den inriktning projektet nu har

För det andra…

…ska vi på olika sätt skapa samhörighet och ökad trivsel
i Mora, samtidigt som vi måste motverka den kapitalförstöring,
när det gäller gator, vägar och kommunens anläggningar och byggnader,
som fått pågå allt för länge.

  • Mora behöver till exempel en ny simhall och en ny kulturscen att vara stolt över! Två behov som borde gå att kombinera!
  • Vi behöver fler och bättre skötta cykel- och gångvägar i hela kommunen – för miljö, trafiksäkerhet och folkhälsa!
  • Vi behöver öka takten i underhållet av kommunens gator och vägar
  • Och vi behöver utveckla parker och grönområden i hela kommunen – för trivsel och biologisk mångfald!

Det tredje fokusområdet – och kanske det viktigaste – handlar om arbetsmiljö och kontinuitet i omsorgsverksamheterna. Det vill vi framför allt nå med en ökad grundbemanning

  • För tryggare omsorg!
    Framför allt våra äldre, ska inte ständigt behöva möta nya ansikten
  • Ökad grundbemanning ger också en friskare personal!
  • Och, inte minst, skapar det förutsättningar för fler att vilja och orka arbeta heltid ett helt arbetsliv!

För sanningen är den att utan ökad grundbemanning kommer vi aldrig att klara av att få tag i tillräckligt med personal som kan – och vill – arbeta i våra verksamheter.

Och vem ska då ta hand om oss när vi blir äldre eller av andra skäl behöver kommunens omsorg?

——

Hör ni, det är inte lätt att sitta i opposition. 

Inte särskilt roligt heller alla gånger.

Till och med ganska otacksamt

Många är de beslut och inriktningar majoriteten nu har gjort till sina, som vi faktiskt drivit fram

  • Ny högstadieskola i egen regi
  • Mer pengar till det planerade vägunderhållet
  • Satsningen på heltid och – åtminstone prat om – ökad grundbemanning
  • Bättre ekonomisk planering i kommunen
  • …och en hel del annat, som att Rosa huset blir kvar på Stranden exempelvis

Men nu har vi drivit majoriteten framför oss tillräckligt länge. Dom har fått skörda frukterna av vår politik och våra förslag lokalt, och att vi haft en socialdemokratisk regering, som haft ambitionen – och förmågan – stötta kommuner och regioner för att utveckla välfärden.

Nu är det dags att vi socialdemokrater äntligen får ta tag i taktpinnen i Mora igen!

Och det här, mina vänner, är gänget som ska göra det

Här är 22 av Socialdemokraternas 31 kandidater till kommunvalet i Mora kommun 2022.

I höst vinner vi – tillsammans – valet i Mora! 

Och – av bara farten – vinner vi också valet i Region Dalarna och kastar ut Ulf Berg, och ger Magdalena Andersson ett starkare mandat att, som statsminister, styra Sverige i fyra nya år!

Tack för ordet!

En likvärdig skola i HELA landet

Jag är för att behålla det kommunala huvudmannaskapet i skolan och säger nej till ett återförstatligande. Jag är nämligen övertygad om att en centraliserad styrning också innebär en ökad centralisering av skolverksamheten.

En gymnasieskola i Mora med det programutbud vi har idag är ingen självklarhet för en regional beslutsfattare med statligt uppdrag. Inte en grundskola i Våmhus eller Färnäs heller. En nedläggning eller omfattande förändring är mindre smärtsam för en beslutsfattare som inte behöver möta de drabbade medborgarna i mataffären eller på gatan varje dag.

Jämför med vad som händer när självstyrande familjeföretag köps upp av storkoncerner och reduceras till ”produktionsenheter” som kan flyttas eller läggas ner med ett penndrag i koncernledningen.

Som kommunpolitiker innebär den kommunala skolan både svårigheter och möjligheter.

Svårigheter – för att vi utifrån befolkningsutveckling, resurstillgång och en hård statlig styrning av utbildningens innehåll (som jag i princip är för) många gånger ändå tvingas fatta smärtsamma beslut om utbud vad gäller skolenheter eller program.

Möjligheter – för att vi ändå direkt kan se, påverka och ta ansvar för skolans betydelse i kommunen, för elever, för medborgare och för andra funktioner i kommunen och prioritera resurserna efter lokala förutsättningar och behov.

Med ett återförstatligande av skolväsendet tappar vi möjligheterna, men får nya svårigheter när exempelvis ett beslut om att ta bort alla teoretiska gymnasieprogram, fattat i någon central skolnämnd, kan innebära att arbetsmarknaden för 100 välutbildade lärare i Mora plötsligt försvinner.

Förresten, jag har inte sett någon av ivrarna för ett återförstatligande av skolan förklara hur ett statligt huvudmannaskap ska öka likvärdigheten mellan skolor, när man fortsatt vill tillåta helt privata skolhuvudmän. Skulle kommuner vara sämre eller mer ”svårstyrda” skolhuvudmän än exempelvis JB-koncernen, salig i åminnelse?

Synen på resursfördelningen av de statliga medlen för skolverksamhet måste dock revideras. Problemet med bristande likvärdighet är reellt och kräver kraftfulla åtgärder, men för mycket av debatten har sin utgångspunkt i storstädernas problematik med väl utbyggd kollektivtrafik och stora ”interna” socioekonomiska skillnader, som driver fram en ökad segregering mellan olika skolor, kommunala såväl som friskolor. Där tror jag att det helt fria skolvalet har en avgörande negativ betydelse och kan behöva ses över.

I mindre kommuner, där utbudet av friskolor är begränsat eller litet och avståndet till grannkommunernas skolor långt, är problemen delvis annorlunda. De socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor minskar i betydelse ju färre skolor en kommun har. Däremot kan olika kommuners socioekonomiska förutsättningar skilja sig stort sinsemellan.

Mindre skolenheter och ett krympande elevunderlag, ger större kostnader per elev generellt. Därtill kommer accelererande svårigheter att rekrytera och behålla kompetenta lärare, specialpedagoger och skolledare i mindre kommuner.

Detta skapar en ojämlikhet mellan stora och små kommuner i förutsättningarna för att skapa en likvärdig skola och är ett minst lika viktigt problem som storstädernas segregerade skolor, för en ansvarsfull regering att ta itu med. Men en sak är jag säker på, ett förstatligande av skolan är inte lösningen på problemen!

Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

  • Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
  • Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!