En likvärdig skola i HELA landet

Jag är för att behålla det kommunala huvudmannaskapet i skolan och säger nej till ett återförstatligande. Jag är nämligen övertygad om att en centraliserad styrning också innebär en ökad centralisering av skolverksamheten.

En gymnasieskola i Mora med det programutbud vi har idag är ingen självklarhet för en regional beslutsfattare med statligt uppdrag. Inte en grundskola i Våmhus eller Färnäs heller. En nedläggning eller omfattande förändring är mindre smärtsam för en beslutsfattare som inte behöver möta de drabbade medborgarna i mataffären eller på gatan varje dag.

Jämför med vad som händer när självstyrande familjeföretag köps upp av storkoncerner och reduceras till ”produktionsenheter” som kan flyttas eller läggas ner med ett penndrag i koncernledningen.

Som kommunpolitiker innebär den kommunala skolan både svårigheter och möjligheter.

Svårigheter – för att vi utifrån befolkningsutveckling, resurstillgång och en hård statlig styrning av utbildningens innehåll (som jag i princip är för) många gånger ändå tvingas fatta smärtsamma beslut om utbud vad gäller skolenheter eller program.

Möjligheter – för att vi ändå direkt kan se, påverka och ta ansvar för skolans betydelse i kommunen, för elever, för medborgare och för andra funktioner i kommunen och prioritera resurserna efter lokala förutsättningar och behov.

Med ett återförstatligande av skolväsendet tappar vi möjligheterna, men får nya svårigheter när exempelvis ett beslut om att ta bort alla teoretiska gymnasieprogram, fattat i någon central skolnämnd, kan innebära att arbetsmarknaden för 100 välutbildade lärare i Mora plötsligt försvinner.

Förresten, jag har inte sett någon av ivrarna för ett återförstatligande av skolan förklara hur ett statligt huvudmannaskap ska öka likvärdigheten mellan skolor, när man fortsatt vill tillåta helt privata skolhuvudmän. Skulle kommuner vara sämre eller mer ”svårstyrda” skolhuvudmän än exempelvis JB-koncernen, salig i åminnelse?

Synen på resursfördelningen av de statliga medlen för skolverksamhet måste dock revideras. Problemet med bristande likvärdighet är reellt och kräver kraftfulla åtgärder, men för mycket av debatten har sin utgångspunkt i storstädernas problematik med väl utbyggd kollektivtrafik och stora ”interna” socioekonomiska skillnader, som driver fram en ökad segregering mellan olika skolor, kommunala såväl som friskolor. Där tror jag att det helt fria skolvalet har en avgörande negativ betydelse och kan behöva ses över.

I mindre kommuner, där utbudet av friskolor är begränsat eller litet och avståndet till grannkommunernas skolor långt, är problemen delvis annorlunda. De socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor minskar i betydelse ju färre skolor en kommun har. Däremot kan olika kommuners socioekonomiska förutsättningar skilja sig stort sinsemellan.

Mindre skolenheter och ett krympande elevunderlag, ger större kostnader per elev generellt. Därtill kommer accelererande svårigheter att rekrytera och behålla kompetenta lärare, specialpedagoger och skolledare i mindre kommuner.

Detta skapar en ojämlikhet mellan stora och små kommuner i förutsättningarna för att skapa en likvärdig skola och är ett minst lika viktigt problem som storstädernas segregerade skolor, för en ansvarsfull regering att ta itu med. Men en sak är jag säker på, ett förstatligande av skolan är inte lösningen på problemen!

Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

  • Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
  • Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!