Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

• Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
• Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!