Vad står Morapartiet för?

Jag får ofta frågan vad Morapartiet egentligen är för parti. Ett lokalt parti som gärna lovar att stå upp för ”allt som är bra för Mora”, är det korta svaret. Men det finns ett längre…

Jag har därför gått igenom Morapartiets valprogram inför valet 2018 såsom det presenteras på partiets hemsida och kommenterat en del av deras ambitioner och konkreta löften (de för fram många förslag…).

Morapartiet är ett parti som enligt sin hemsida ”tar ställning i varje enskild sakfråga med Moras bästa för ögonen, utan inblandning av någon rikspolitik. Vanligt sunt förnuft fungerar alltid bra, även i politiken!” slår man fast. Partiet vill alltså helt ersätta ideologi och politiska värderingar med ”sunt förnuft” och tycks tro att ”rikspolitiken” saknar betydelse för Mora.

Det hela bygger naturligtvis på en välvillig önskan och en genuin vilja att göra gott för sina medmänniskor, men önskningar, tron på ett allmängiltigt ”sunt förnuft” och en stark vilja att vara alla till lags leder sällan till politisk verkstad.

Deras program har lite ”flugit under radarn” inför valet. Kanske har vi underskattat dem, kanske har vi inte räknat med dem som en reell politisk kraft, men de är ju efter valet den styrande Moraalliansens näst största parti, med ambitioner att få ”tunga” politiska uppdrag, och deras politik måste därför granskas på samma villkor som alla andra partier med ambitioner att styra i kommunen. Därför denna genomgång.

——

Morapartiet vill behålla och helst öppna fler ”byskolor”, vad nu det begreppet egentligen står för. Det låter bra och lovvärt, men är knappast realistiskt med tanke på tillgången på behöriga lärare, kraven på pedagogisk utveckling och elevernas behov. De vill också att Mora ”ska ha Sveriges bästa förskola, skola och gymnasium”. Återigen en lovvärd ambition utan förklaring hur man vill fördela resurser och bygga en organisation för att nå dit.

Man redovisar många goda ambitioner för äldreomsorgen, handikappomsorgen, missbruksvården, ungdomars inflytande och integrationen. Mitt i allt detta, kopplat till att man värnar ”vårat kultur arv och livsmiljö” tar man tydligt ställning mot ”minareter eller bara böneutropare”. Varför det? Frågan har långt ifrån varit aktuell i Mora. Kan man här ana ett röstfiske i brungrumliga vatten, trots att man i övrigt säger sig stå för en anständig integrationspolitik?

När det gäller klimat och miljö säger man sig vilja ”vara i framkanten i dessa frågor”, utan att specificera det närmare. Företrädare för partiet har i olika sammanhang uttryckt uppfattningar som skulle kunna betraktas som att man inte riktigt delar den samlade vetenskapens syn på klimatutmaningarna. Det undergräver kanske i någon mån partiets redovisade ambitioner på området.

För att stärka kultur, turism och fritidssektorn vill Morapartiet ”öka utbudet av olika verksamheter både för ’gammal som ung’ genom tillskapande av en multiarena (helst i närheten av Mora centrum för affärsidkarna där), saluhall och torghandel för att stärka de lokala föreningar och närings idkare, när de ekonomiska förutsättningarna finns eller att andra investerare gör det”. Ett tydligt löfte, med en betydligt mindre tydlig brasklapp kring förutsättningarna. Man säger sig också vilja ge ”starkt stöd för den befintliga näringen och utvecklingen av nya idéer, exempelvis ekoturism, Siljansfors skogsmuseum med jakt och fiske avdelningar” med det ytterst klargörande tillägget ”och förbättringar inom många andra områden.” 

Morapartiet vill också ”undersöka möjligheterna för ett resurscentrum med kontorshotell, lagerhotell och företagshus för företagandet i Mora kommun” med allsköns service såsom rådgivning, kopiering, sekreterarservice, EU-ansökningar, mm. ”Undersöka möjligheterna” är ju ett starkt (?) vallöfte, men är det överhuvud taget något som efterfrågas, vem står för fiolerna, och är det ens en uppgift för kommunen?

Vidare vill Morapartiet ”bygga upp den gamla landsvägsbron (mellan Noretbron och järnvägsbron) som en extra avlastning för nuvarande Noretbron” trots att det inte finns något som helst stöd för att detta skulle vara en vare sig behövlig eller praktiskt genomförbar lösning.

”Fler p-platser i centrum” är ett annat ”starkt” vallöfte, men var, hur och varför redovisar man inte. Andra saker man tydligen hört på stan är att moraborna önskar ”en väl fungerande och helst avgiftsfri kollektivtrafik … flera bussturer, även kvällar och helger”. Det är ingen hejd på givmildheten. Men om man nu suttit i den styrande majoriteten i fyra år och säger sig ha fått igenom mycket av sin politik så borde väl åtminstone någon av ovanstående tankar och idéer redan blivit realiserade, eller?

Slutligen Morapartiets kanske viktigaste målsättning: ”att 1000 personer ska beredas möjlighet att bosätta sig i Mora kommun varje år. Till det behövs det 250-400 nya bostäder varje per år.”

Det låter ju bra och utvecklingsinriktat, men hur har de tänkt att detta ska genomföras? Det krävs att det byggs bortåt 400 nya bostäder – varje år. Även om marken skulle finnas måste det finnas en efterfrågan från så många familjer att vilja flytta hit och förutsättningar för dessa att försörja sig. 

Kompetensförsörjningen är visserligen en utmaning i Mora. Många går för närvarande i pension inom såväl näringslivet som det offentliga, men sambandet är inte så enkelt att om 300 går i pension, som i år, så behöver lika många anställas. Utvecklingen gör att färre människor går åt för att fylla luckorna. Däremot ökar kompetenskraven på dem som behövs, men det löses inte automatiskt med fler bostäder. En stor del av luckorna fylls också upp av människor som redan bor här.

En befolkningsökning på 4-5% årligen kräver också en utbyggd kommunal service i form av skolor, förskolor, mm, i en takt som vi långt ifrån står rustade för. Vi pratar om investeringar flera gånger högre än nuvarande nivå på drygt 100 miljoner årligen i snitt (som redan det är mer än vad kommunen egentligen mäktar med). Till detta kommer kostnader för att planlägga och förbereda den byggbara marken med gator, vägar, vatten och avlopp, mm, på en nivå som Mora kommun och dess långivare aldrig tidigare sett maken till.

Med den önskade byggnadstakten kommer byggbar mark snabbt att ta slut. Och, inte minst,  vem ska bygga alla dessa bostäder?

Tack och lov är idén inte särskilt verklighetsförankrad, även om det låter spännande. Detta är bara något som sägs av ett parti som gärna lovar allt till alla, som gärna säger det man tror att ”folk” vill höra, helt utan behovsanalys och realism. Ett parti som, trots att de ingått i den styrande ”Moraalliansen”, i praktiken helt saknat politiskt inflytande.

Men det är också sagt av ett parti som, i kraft av att nu vara det näst största partiet i ”Moraalliansen”, med fog kommer att kräva en kommunalrådspost och ordförandeskapet för minst en ”tung” nämnd. Frågan är, blir det För- och Grundskolenämnden, Tekniska eller Socialnämnden…?

Den frågan vilar just nu i Centerpartiets knä. Vi bävar för utfallet.

Borgerlig splittring i Mora i synen på SD

I SVTs valkompass får varje parti i Mora redogöra bland annat för om det finns något parti som man INTE kan tänka sig att styra tillsammans med efter valet i höst. Svaren ger en intressant inblick i hur partierna tänker kring makt och inflytande…

Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tydligt markerar att Sverigedemokraterna är en otänkbar samarbetspartner förvånar knappast. Miljöpartiet utesluter också samarbete med Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet.

Sen blir det lite intressantare. 

Moderaterna utesluter bara Vänsterpartiet som samarbetspartner, medan Kristdemokraterna och Morapartiet vill inte utesluta något parti som tänkbar samarbetspartner. 

Liberalerna har ”svårt att se ett fungerande samarbete” med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, medan Centerpartiet säger sig ha ”svårt att samarbeta” med Sverigedemokraterna ”då våra värderingar står väldigt långt ifrån varandra” och att ”Centerpartiets politik skiljer sig även till stor del från Vänsterpartiets”.

Sverigedemokraterna, slutligen, säger sig vara ”öppna för samarbete men ser helst egen majoritet”. Hur nu det ska gå till då egen majoritet kräver 21 mandat och de har åtta namn på kommunvalsedeln…

Slutsats:

De rödgröna partierna i Mora är tydliga: Ingen majoritetsbildning med stöd av Sverigedemokraterna!

På den borgerliga sidan är synen på Sverigedemokraterna mer splittrad. Centerpartiet och Liberalerna ser ”svårigheter” med ett sådant samarbete, medan Moderaterna och, indirekt även Kristdemokraterna, inte skulle tveka att bilda majoritet med stöd av Sverigedemokraterna.

Morapartiet, idag ett i princip borgerligt parti, håller som vanligt dörrarna öppna åt alla håll, även för Sverigedemokraterna.

Bäva månde moraborna efter valet om inte Socialdemokraterna får ett tydligt mandat att bilda majoritet efter valet den 9 september.

Om ”spinn” och seriöst ansvarsutkrävande

Man kan ”spinna” hur mycket som helst kring vem som pratat med vem i regeringen och vems ansvar det är att frågan inte kommit upp i säkerhetspolitiska rådet. Frågan är om det gjort någon skillnad för våra myndigheters hantering av själva sakfrågan eller ändrat riskbedömningen.

SÄPO och försvarsmakten har ju sedan länge känt till haveriet och arbetat med att begränsa skadeverkningarna. SÄPO har också jobbat med en förundersökning om brott mot sekretessbestämmelserna.

Grunden för politiskt ansvarsutkrävande måste rimligtvis vara om man som ansvarigt statsråd agerat korrekt inom sitt ansvarsområde utifrån den information man fått, eller borde fått, via sitt departement. Samtidigt måste man kunna lita på att andra departement och myndigheter agerar och informerar utifrån sina uppdrag.

Jag kan därför förstå misstroendet mot Anna Johansson. Det var ju trots allt en myndighet under hennes departement som förbrutit sig på regelverket och skapat säkerhetshaveriet.

Jag kan till nöds också förstå misstroendet mot Anders Ygeman. SÄPO – som rimligtvis var den myndighet som borde blåst i alla tänkbara visslor och trumpeter i säkerhetspolitiska rådet, men inte gjorde det – låg ju under hans departement.

Men en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist – den ende minister som vi med säkerhet vet gjort det som på honom åligger, nämligen att tidigt förvissa sig om att försvarsmakten agerat för att så långt möjligt kontrollera och minimera skadorna av Transportstyrelsens haveri – är och förblir en överloppsgärning, dikterad av en önskan att ”sätta dit” en populär och kunnig minister för att därigenom försvaga en regering vars politik ogillas av oppositionen.

Att binda ris åt egen rygg

Alliansens fulspel under täcket med SD är ovärdigt den svenska demokratin!

Fullföljer de sitt hot om misstroendevotum utan att kunna visa att försvarsministern gjort något konstitutionellt fel (vilket ska utredas av riksdagens konstitutionsutskott, KU), så är deras agerande inget annat än ett rent politiskt taktiserande för att svartmåla och bli av med vår regerings kanske starkaste och populäraste minister!

Hoten om misstroende mot den nye infrastrukturministern Thomas Enerot och finansminister Magdalena Andersson för förslagen om flygskatt, slopad indexuppräkning av brytpunkten för statlig skatt och de sk 3:12-reglerna handlar inte heller om konstitutionella risker för Sverige, utan att man helt enkelt ogillar förslagen.

Detta agerande – om det fullföljs – kommer dessutom att öppna slussarna för framtida oppositioner att när som helst, och utan konkret grund, rikta misstroende mot varje minister i en minoritetsregering vars förslag ogillas av oppositionen. Därmed förlamas regeringschefen i sin roll som regeringsbildare och minoritetsregeringar omöjliggörs i praktiken.

Detta kommer i så fall givetvis även att slå stenhårt tillbaka på en eventuell alliansregering, om de inte skaffar sig majoritetsunderlag genom att gå SD till mötes i en lång rad frågor.


Mer läsning:

Toppmoderat sågar misstroendeförklaringen av Hultqvist

Daniel Swedin slår huvudet på spiken

Varningsklockorna ringde tidigt

Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Minskad demokrati med större förvaltningar

(Svar på en insändare av Erik Andersson i Dala-Demokraten den 7 november)

Fler kommuner och färre kommunkontor skulle enligt Erik Andersson stärka demokratin. Jag håller inte med. Hans förslag skulle istället försvaga den lokala demokratin och ge tjänstemännen makt att styra demokratin!

Hur ska en liten kommun få en länsövergripande förvaltningsorganisation att arbeta så att exempelvis specifika politiska mål uppnås i den egna kommunen?

En förvaltningsorganisation ska helt enkelt ligga inom ramarna för den politiska organisation den är satt att tjäna. I annat fall tappas det demokratiska inflytandet över utförandet.

Det finns andra sätt att möta problemen med ökad specialisering och svårigheter att rekrytera. Idag finns exempelvis gemensamma nämnder eller kommunförbund för uppgifter som blir små kommuner övermäktiga. Därmed blir inte den byråkratiska enheten större än den politiska och det demokratiska inflytandet över förvaltningsprocessen bibehålls. Det finns säkert också andra ”asymmetriska” lösningar man kan tänka sig utan att ge avkall på kravet att förvaltningsorganisationen ska rymmas inom ramarna för den politiska organisationen.

Till alla dem som tycker att både skola och sjukvård borde förstatligas eller byråkratiseras vill jag också säga:
Det vore ett effektivt sätt att ta död på landsbygdsskolorna och många av de lasarett man säger sig värna om. Utan lokalt och regionalt politiskt inflytande – och ansvar! – för dessa verksamheter räcker det med några tryck på ”delete”-knappen i Stockholm för att nedläggningarna ska vara ett faktum!

Regionfrågan är inte enkel…

Nej, regionfrågan är inte enkel. Och absolut inte så enkel så den på ett relevant sätt kan hanteras i en folkomröstning. Jag är i grunden skeptisk till ”stordrift”, men jag har också mycket svårt för många av ”nej-sidans” argument, som mest känns som ”det ska va’ som det alltid har varit”.

Inte minst blir man förvånad över att många av dem som oroar sig för hur det ska bli med lasaretten i den nya storregionen, samtidigt kliver fram som förespråkare för ett förstatligande av sjukvården. Som om det skulle stärka de små lasarettens ställning i framtiden…

Vi står inför en situation där framför allt länen norr om Mälardalsregionen och Vänern får allt svårare att få gehör för sina anspråk på infrastruktursatsningar och tillgång till självklar service i form av myndighetsnärvaro, tillgång till telekommunikationer och bredband, mm. Jag ser visserligen ingen självklar logik bakom den av indelningskommittén föreslagna nya regionala indelningen av Sverige, men jag ser å andra sidan inte att alternativet självklart är att behålla nuvarande läns- och landstingsgränser.

Alternativet att vi fortsätter som hittills med 18 ”smålän” och tre brottarstarka storregioner vore verkligen förödande för landsbygden. ”Alla” resurser skulle då gå till att bygga upp och binda ihop triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö. Bara småsmulor blir över till resten av landet.

Och att, som Halland och Jämtland/Härjedalen, hävda att man ska stå själva, utanför de kommande storregionerna, bygger bara på isolationistiska drömmar som skulle skapa svåra problem för dem om de faktiskt skulle lyckas.

Indelningskommitténs förslag är åtminstone en idé om hur landet utanför storstadsregionerna kan ges en sportslig chans att skapa och ”kapa åt sig” utvecklingsresurser, som idag nästan naturlagsbundet hamnar i de befintliga storstadsregionerna.

Även om jag hör till dem som gärna förfäktar att storregionerna framför allt ska ha sin grund i resemönster för arbete och utveckling och inte i så hög grad bygga på den specialiserade sjukvårdens behov och förutsättningar för effektivisering och strukturering, så har jag efter idogt läsande och funderande insett att den föreslagna indelningen förmodligen ändå är den bästa kompromissen. Andra förslag skulle förmodligen ganska omgående innebära nya regionala obalanser. Det är illa nog att den föreslagna Norrlands-regionen redan befolkningsmässigt är ungefär hälften så stor som Svealands-regionen, men där har den geografiska utbredningen (mer än halva Sverige) satt gränsen för vad som anses möjligt att hantera.

Det är ju också så att de förändringar och problem som uppstår på grund av sjukvårdens ökande specialisering eller den ökande urbaniseringen inte skulle drabba oss om indelningsreformen skulle stoppas. De kräver istället bara allt mer av samarbeten på nivåer och i former där det demokratiska inflytandet är mycket begränsat.

Mycket av farhågorna för vad storregioner kommer att betyda för demokrati, sjukvårdens organisering, resursfördelning, mm, är ju sådant vi faktiskt bestämmer själva i de nya regionerna. Indelningskommittén erbjuder bara ett förslag till geografisk indelning baserat på en kompromiss vad gäller befolkning, geografisk utbredning, tillgång till specialistsjukvård, högre utbildning, arbetsmarknad, mm. Och inte minst en tydlig fingervisning om att statens myndigheter måste anpassa och inordna sig i denna geografi.

Vad vi sen gör med detta är i hög grad upp till oss själva!