Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s