Man hör ofta att man behöver färdiga ”regeringsalternativ” i form av en ”borgerlig allians” och ett ”rödgrönt block” för att veta vad man röstar på för slags regering när man lägger sin röst på ett enskilt parti.

Det är en total missuppfattning av det svenska parlamentariska systemet! Vi har inte ett tvåpartisystem. Vi har ett system med för närvarande åtta-nio olika politiska partier med potential att komma in i den svenska riksdagen. Eftersom inget parti sedan många år lyckats samla egen majoritet i riksdagsvalen så har olika, mer eller mindre fasta samarbeten då och då formats, oftast efter valen när det parlamentariska läget klarnat, baserade på en vilja att skapa en handlingskraftig regering och en ambition att verka för Sveriges bästa.

Dessa samarbeten har varit nödvändiga, men sker nästan alltid till priset av att, främst de mandatmässigt svagare, partierna i mer eller mindre hög grad tvingas kompromissa bort en del av sina ”profilfrågor”, men också i vissa fall, tillfälligt, får oproportionerligt stort genomslag för sin politik. Ju fastare form samarbetet får, desto större risk att partiernas ideologiska grund urholkas och att de riskerar att tappa sin identitet.

Om det vore så att de fyra traditionella borgerliga partierna hade en så stark gemensam ideologi som de vill göra gällande med sitt ”Alliansen”, så vore det naturliga steget att slå ihop det hela till ett parti, med en partiledare/statsministerkandidat.

Att, efter tio år, så inte skett visar bara att skillnaderna mellan partierna i det borgerliga samarbetet fortfarande är större än likheterna. Tidigare borgerliga regeringar har ju dessutom alltid förr eller senare spruckit eller förlorat val på grund av dessa skillnader. Skillnaden med det senaste alliansbygget är att maktambitionerna hos de ledande partiföreträdarna varit större än ambitionerna att med politiska visioner leda Sverige mot en bättre framtid.

Idéerna tog slut när det inte längre gick att slå i en majoritet av väljarna att sänkta skatter är svaret på samhällets alla utmaningar. Därför förlorade den moderatledda regeringen valet i höstas!

Kittet i den borgerliga alliansen har hela tiden varit en nyliberal blind tro på ”marknadens” förmåga att lösa samhällets utmaningar, bara politiken abdikerar från sitt uppdrag att styra samhällsutvecklingen. Det har därför hela tiden handlat om att motarbeta ”de rödgrönas” ambitioner att med politisk styrning skapa ett rättvisare, mänskligare och för alla bättre samhälle.

Detta visade sig ju i all sin ynklighet när de, trots tidigare deklarationer om motsatsen, lät SD driva Sverige in i politiskt kaos. Jag kan tänka mig hur tongångarna från de borgerliga partiledarna hade låtit om S, i ett motsvarande läge för en borgerlig regering, hade underlåtit att delta i reella förhandlingar och/eller i omröstningen gjort det möjligt för SD att rösta på ett socialdemokratiskt budgetförslag…

Att nu peka finger åt socialdemokraterna och säga att de inte är regeringsdugliga, eller att de vägrat förhandla är ju bara barnsligt. Det är dags att inse att Sverige för överskådlig tid inte kommer att ha parlamentariskt underlag för något ”block” att regera, utan aktivt eller passivt stöd från sverigedemokraterna. Eftersom SD under den förra mandatperioden och i budgetomröstningen den 3 december visat att de i grunden är ett borgerligt parti, så vilar ansvaret tungt på de borgerliga partierna att bryta det uppkomna dödläget.

Nyval, och att därmed överlåta till väljarna att bryta dödläget, var tyvärr Stefan Löfvens enda återstående vapen när de borgerliga partierna så halsstarrigt vägrat att agera på hans flertaliga inviter till samtal och samarbete över blockgränserna. Att lämna fältet fritt för en ny, men betydligt svagare, moderatledd regering att med SDs stöd styra Sverige var aldrig något alternativ.

Jag hoppas bara att ”allians-partierna” nu lärt sig läxan och efter nyvalet, hur det än går, är beredda att förmå sig att konstruktivt samverka över blockgränserna för Sveriges bästa och därmed dödförklara blockpolitiken.