Man kan ”spinna” hur mycket som helst kring vem som pratat med vem i regeringen och vems ansvar det är att frågan inte kommit upp i säkerhetspolitiska rådet. Frågan är om det gjort någon skillnad för våra myndigheters hantering av själva sakfrågan eller ändrat riskbedömningen.

SÄPO och försvarsmakten har ju sedan länge känt till haveriet och arbetat med att begränsa skadeverkningarna. SÄPO har också jobbat med en förundersökning om brott mot sekretessbestämmelserna.

Grunden för politiskt ansvarsutkrävande måste rimligtvis vara om man som ansvarigt statsråd agerat korrekt inom sitt ansvarsområde utifrån den information man fått, eller borde fått, via sitt departement. Samtidigt måste man kunna lita på att andra departement och myndigheter agerar och informerar utifrån sina uppdrag.

Jag kan därför förstå misstroendet mot Anna Johansson. Det var ju trots allt en myndighet under hennes departement som förbrutit sig på regelverket och skapat säkerhetshaveriet.

Jag kan till nöds också förstå misstroendet mot Anders Ygeman. SÄPO – som rimligtvis var den myndighet som borde blåst i alla tänkbara visslor och trumpeter i säkerhetspolitiska rådet, men inte gjorde det – låg ju under hans departement.

Men en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist – den ende minister som vi med säkerhet vet gjort det som på honom åligger, nämligen att tidigt förvissa sig om att försvarsmakten agerat för att så långt möjligt kontrollera och minimera skadorna av Transportstyrelsens haveri – är och förblir en överloppsgärning, dikterad av en önskan att ”sätta dit” en populär och kunnig minister för att därigenom försvaga en regering vars politik ogillas av oppositionen.