Rädsla styr debatten om Nato

Den pågående Nato-debatten är hårt präglad av en akut rädsla baserad på Rysslands, som det beskrivs, plötsliga och irrationella anfall på sitt grannland Ukraina.

Rädslan finns på båda sidor i debatten:

  • De som är FÖR ett Nato-medlemskap är rädda för att om Finland och Sverige av någon anledning skulle drabbas av rysk militär aggression, så står vi helt utan militärt skydd eller stöd från resten av världen.
  • De som är EMOT är rädda för att ett svenskt och/eller finskt Nato-medlemskap, för en sårad rysk björn, kan utgöra skäl nog för någon form av aggressiv handling mot dessa våra länder.

Det som kan förvåna oss mer eftertänksamma är den yrvakenhet som uppstod i och med Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari.

Putins ambitioner att kontrollera Ukraina och dess relationer till omvärlden kan knappast ha överraskat någon. Framför allt inte de politiker som nu plötsligt trumpetar ut att Sverige måste gå med NU! Annars är det slutet på Sverige som vi känner det.

Alliansfriheten har som princip tjänat Sverige väl under lång tid. Medlemskapet i EU och olika försvarssamarbeten har dock gjort att vi inte är så alliansfria längre och neutralitetstanken är sedan länge skrotad.

Omvärldsläget har också sakta men säkert förändrats. Gamla hotbilder har bytts mot nya, vilket gör att Sveriges försvarssamarbeten och vårt förhållande till Nato naturligtvis kan behöva omprövas.

Men denna omprövning måste i så fall hanteras med stor eftertanke och grundliga analyser av de långsiktiga konsekvenserna och försvarsmaktens egen förmåga. Vi kan inte, enbart baserat på det akuta säkerhetspolitiska läget, plötsligt kasta alla hittillsvarande principer och doktriner över ända. 

Nato är ingen självskriven garant för sina medlemsstaters säkerhet (trots den omtalade artikel 5). Flera medlemsstater har också ett ”problematiskt” styrelseskick och skilda geopolitiska intressen. Risken att USA drar sig ur Nato om Donald Trump eller en liknande president tillträder är också uppenbar. Även Frankrike är en ”lös kanon” i sammanhanget med en politiskt starkt polariserad hållning till Nato, och då minskar den reella betydelsen av de sk säkerhetsgarantierna.

Det är dags att vuxna politiker tillsammans med duktiga säkerhetspolitiska experter sätter sig ner och diskuterar denna fråga grundligt och med ett långsiktigt perspektiv. Och det åstadkommer man inte på några veckor!

Jag säger därför NEJ till Nato, om frågan måste avgöras i närtid! KANSKE om frågan analyserats grundligt och utan den rädsla som nu tycks styra debatten.

En så viktig fråga som vårt lands säkerhetspolitiska hållning kan inte få avgöras av en önskan om att vinna kortsiktiga politiska poäng hos rädda medborgare under ett valår. Att som Ulf Kristersson och andra torgföra att man vill ta Sverige in i Nato bara för att visa Sveriges oberoende gentemot Ryssland, och därmed samtidigt sätta oss i en osäker beroendeställning till Nato, är ju inte särskilt konstruktivt.

2 tankar på “Rädsla styr debatten om Nato

  1. Går Finland med så bör vi göra sällskap
    In i Nato. Vi vill väl inte vara det enda landet i
    Norden som står utanför. En lätt match för
    Putin! Det svenska försvaret klarar ju bara en
    Vecka enligt öb. Inga musketörer kommer till
    vår hjälp om vi inte är medlemmar sade Stoltenberg. Kanske vi bör passa på innan han lämnar för att få en säker övergång
    Alliansfrihet har tjänat oss bra men det var
    före Putin.

    • Hej Marianne!
      Ja, kanske har du rätt, men är det så säkert att ett medlemskap i Nato skulle hindra Putin att ge sig på Sverige, eller Finland för den delen, om det skulle ligga i hans intresse? Och vad är i så fall Natos ”säkerhetsgarantier” egentligen värda? Artikel 5 är betydligt mindre tvingande än många, både förespråkare och motståndare, vill göra gällande.
      Glöm inte heller att det var Ukrainas Nato-ambitioner som Putin bland annat tog som förevändning för att till slut invadera Ukraina.
      Vi har för övrigt varit hyfsat alliansfria långt efter att Putin tillträtt (för 22 år sen), så alliansfriheten har tjänat oss ganska väl även under Putins tid vid makten.
      Det som stör mig är den yrvakenhet med vilken frågan nu hanteras. Putins ambitioner har ju knappast varit okända för säkerhetspolitiska bedömare och våra försvarspolitiker, och vi borde rimligtvis haft den här debatten för länge sen om faran för Sveriges och Finlands del varit så överhängande som den framställs just nu.
      Anfallet mot Ukraina den 24 februari är ju bara det senaste och kanske värsta övergreppet mot ett av Rysslands grannländer, men detta började ju redan med den, tack och lov, relativt oblodiga ”annekteringen” av Krim och delar av Donbas-regionen redan 2014, för åtta år sen. Sen dess har ju egentligen Ryssland och Ukraina legat i mer eller mindre öppen väpnad konflikt, utan att just Nato-medlemskap varit en särskilt ”het” fråga, varken i Sverige eller i Finland.
      Nu när kriget i Ukraina trappats upp till ett fullskaligt, totalt krig och dessutom förs närmare våra gränser är det lättare att föreställa sig hur detta skulle upplevas om det drabbade oss. Självklart skapar detta en rädsla hos många människor, men har det verkliga säkerhetspolitiska läget, och därmed risken att Sverige och Finland faktiskt skulle drabbas av rysk aggression, förändrats så mycket att vi nu med omgående verkan måste ställa oss under Natos ”beskydd” (med allt annat det också medför)? Frågan diskuterades ju knappt för ett år sen… Framför allt inte i detta höga tonläge.
      Men det som stör mig mest är egentligen att Nato-anhängarna i så hög grad exploaterar människors naturliga rädsla för krig, för att så snabbt det bara går knyta upp Sverige i en militärallians, utan att djupare analysera och för Sveriges befolkning presentera de långsiktiga konsekvenserna av ett inträde.
      Lek med tanken att Putin på något sätt fråntas makten i Ryssland i nästa vecka och den nya ledningen omedelbart avbryter alla militära operationer i Ukraina, drar tillbaka sina trupper och visar uppriktig vilja till att skapa en varaktig fred (jag vet, tanken är utopisk men ändå värd att kontemplera över). Inom loppet av några veckor skulle förmodligen opinionen i Sverige för/emot ett Nato-medlemskap återgått till det tidigare ganska ljumma läget och frågan därmed snabbt tappa sin politiska laddning.
      Men som jag skrev i mitt huvudinlägg: det kanske finns goda skäl att gå med i Nato, men att människor – och många av våra politiker – är rädda just nu är INTE ett sådant skäl!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s