Jag är ingen ekonom men tänker så här:

Om de flesta människor har gott om pengar och därför ökar efterfrågan på framför allt mat, el och drivmedel i snabbare takt än produktionen kan öka, så ökar också priserna på det mesta i samhället. Vi får då en efterfrågedriven inflation.

Genom att öka räntan kan man i en sådan situation minska efterfrågan eftersom människor får mindre pengar att handla för. Efterfrågan minskar då, vilket i sin tur bromsar inflationen.

Den situation vi nu befinner oss i är annorlunda. Det är inte efterfrågan på mat, el och drivmedel som ökar. Det är produktionen som av olika skäl drastiskt minskar och inte längre motsvarar efterfrågan/behov och priserna därför ökat dramatiskt.

Ökningen är så kraftig att en mycket stor andel av hushållen inte klarar av att parera det med att minska sin efterfrågan, speciellt inte när det gäller mat och uppvärmning. Vi har då fått, vad jag skulle vilja kalla en kostnadsdriven inflation, då ökade priser på mat, el och drivmedel slår igenom på i stort sett alla andra varor och tjänster.

Att då ytterligare spä på hushållens kostnader med höjda räntekostnader kan visserligen för dem som fortfarande har gott om pengar fungera efterfrågedämpande, men för alla dem som inte kan minska sin konsumtion av mat, el och bränsle ytterligare återstår ju bara ekonomisk misär.

Minskar efterfrågan på varor och tjänster i stort, ökar ju också risken för arbetslöshet och därav ytterligare minskad efterfrågan och slutligen sitter vi där med en tuff lågkonjunktur som drabbar alla.

Riksbankens okänsliga och dogmatiska användning av styrräntan för att bromsa denna, av konstnadschocker drivna inflation, är därför för mig helt obegriplig. Men som sagt, jag är ju ingen ekonom…