Politiker blir man för att man vill göra skillnad och kämpa för det man tror på. I mitt fall ett rättvist, inkluderande och jämlikt samhälle där varje människa ska ges chansen att bli den bästa versionen av sig själv.

Det kan därför vid en första anblick ses som fegt eller undfallande att jag och andra ja-sägare i partiet böjt oss för partiets ställningstagande mot Strandenprojektet. Men det är en del av vad politik handlar om. Man kämpar och argumenterar för det man tror på och oftast har man medlemmarna med sig, men ibland får man se sig besegrad och får då finna sig i det, om man fortsatt vill ha medlemmarnas förtroende att företräda partiet i alla andra frågor som man tror på.

Vissa frågor kan dock ligga en så varmt om hjärtat att man bara inte kan underordna sig partiets vilja. Och ni ska veta att just Strandenprojektet fått flera av oss att fundera både en och två gånger på om det är fortsatt meningsfullt att företräda ett parti som så tydligt tycks sakna tillit till våra tjänstepersoner som utrett frågan i många år, det politiska systemet som sådant och inte minst tycks sakna förtroende för flera av sina företrädares ställningstagande i denna fråga.

Men varför har vi då inte bara lämnat våra uppdrag?

Jag kan bara uttala mig för egen del om varför jag valt att fortsätta. Det handlar om att jag trots allt känner att jag fortsatt har partiets förtroende att driva S-politik i kommunen. Det handlar också om att jag tror att det egentliga skälet till partiets nej till Strandenprojektet bottnar i en genuin respekt för folkomröstningsresultatet, mer än ett motstånd mot projektet som sådant.

Partiets tidigare beslut

Vi har nämligen som parti på olika sätt flera gånger beslutat ställa oss bakom Strandenprojektet. Detta manifesterades ibland annat  ett genomarbetat medlemsmötesbeslut i februari 2021. Visserligen med vissa förbehåll, såsom att det ska vara ekonomiskt rimligt och att projektet ska tåla en detaljplaneprocess. Båda förbehåll som vi, som varit väl insatta i frågan, ansett vara uppfyllda, även om detaljplaneprocessen nu inte kommer att slutföras.

Det är också det som de av oss förtroendevalda som varit för Strandenprojektet har förhållit oss till när vi agerat i frågan. Vi har hela tiden agerat och argumenterat i enlighet med partiets riktlinjer och beslut.

Varför denna sena omsvängning?

I och med att folkinitiativet i praktiken tvingade fram en folkomröstning tillfördes en ny parameter för vårt parti (och givetvis alla andra partier) att väga in inför den fortsatta behandlingen av frågan.

Det jag idag, som ledande S-företrädare, djupt beklagar är att jag inte insåg vilken sprängkraft själva folkomröstningen skulle få för inställningen till frågan i vårt parti.

Dels hade jag en – uppenbarligen naiv – förhoppning att debatten skulle få fler morabor att inse vikten av att faktiskt genomföra Strandenprojektet och därför mobilisera många att rösta JA i folkomröstningen. Men det var tyvärr allt för många som av rädsla för förändring valde att rösta NEJ, samtidigt som många JA-röster förlorades till den berömda ”soffan”.

Dels underskattade jag modet i vårt parti att stå upp för det vi tidigare sagt och det vår profession trodde på och som också borde gynna våra högstadieungdomar, även om det skulle innebära att gå emot folkomröstningens resultat. Ett 50/50-resultat i folkomröstningen hade troligen gett ett annat utfall i vårt parti.

Att vi som parti inte ”svängt” tidigare beror, enligt min bedömning, alltså på att vi helt enkelt inte haft något bredare uttalat motstånd mot Strandenprojektet i partiet tidigare.

Det var det tydliga utslaget i folkomröstningen som fick en del tongivande medlemmar, och därmed partiet att svänga. Kanske för att man helt genuint anser att ett folkomröstningsresultat ska följas oavsett konsekvenser, kanske av rädsla för att förlora väljare till SD och Morapartiet, kanske för att man tänkte att nej-sidan kanske ändå har rätt i sin argumentation. Hur som helst kan det vara tufft för vilket parti som helst att gå emot en 2/3-delsmajoritet i en folkomröstning.

Där har ni nog, tyvärr, den enkla förklaringen till mitt partis sena omsvängning i Strandenfrågan.

Vad ska S göra nu?

Slutligen några ord om huruvida vi Socialdemokrater nu ska arbeta fram en ”lösning” för högstadiet som kan få ”bred politisk acceptans”.

Nej, varken jag eller förmodligen någon annan partiföreträdare tror att vi som politiskt parti ska kunna arbeta fram ett alternativ till Strandenprojektet. Men det är lätt att i stridens hetta slinta på orden och därmed skapa förutsättningar för missuppfattningar.

Vi som parti har ju varken resurserna eller kompetensen till något sådant. Det är kommunens olika professioner som kan och ska ta fram nödvändiga utredningar och underlag för en eventuell annan lösning på våra högstadieskolors problem och framtida utmaningar.

Det som vi Socialdemokrater nu ska ägna oss åt i vårt politikutvecklingsarbete är att fördjupa vårt kunnande och våra insikter om de utmaningar skolan i Mora har och förväntas ha framöver. 

Kanske leder det fram till förslag om en annan resursfördelning, andra prioriteringar, eller en annan skolorganisation, men knappast till förslag om en plats lämplig för en ny samlad högstadieskola som skulle kunna ”ersätta” Strandenprojektet och som alla partier skulle kunna enas kring. 

Så naiv är nog ingen av oss!