Oppositionsrådet Gunnel Söderberg (M) slåss mot det hon kallar bidragslinjen, som om en vettig arbetslöshetsförsäkring och en mänsklig sjukförsäkring på något sätt skulle stå i motsats till ambitionen att få så många som möjligt i arbete.
Det handlar inte heller om bidrag. Både a-kassa och sjukförsäkring är per definition försäkringar – sjukförsäkringen dessutom en försäkring som går med rejält överskott (När kommer återbäringen…?). Försäkringar är något man har för att kunna leva ett liv i relativ ekonomisk trygghet även under perioder av sjukdom eller ofrivillig arbetslöshet.
Visst kan dessa försäkringssystem missbrukas och missbruk ska givetvis beivras, men att utforma försäkringsvillkoren utifrån antagandet att alla som utnyttjar försäkringen i större eller mindre grad är fuskare, det är förolämpande!
Det är ju inte genom hotet att sätta människor i totalt utanförskap man får långtidssjuka och långtidsarbetslösa i arbete. Det kan bara åstadkommas genom individuellt anpassade åtgärdsprogram, praktik, omskolning/utbildning och stimulansåtgärder för att förmå arbetsgivare att anställa människor som hamnat i svårigheter.
För att svaga grupper ska orka med den rehabilitering och kanske omskolning som krävs för ett återinträde på arbetsmarknaden, så måste man också erbjuda en långsiktig ekonomisk grundtrygghet genom väl fungerande och rättvisa sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar.
Det är det moderaterna kallar bidragslinje. Jag kallar det solidaritet!
Lennart Sohlberg 
Reflekterar över ett par saker. Uttryckena ”hamnat i svårigheter” och ”svaga grupper”. Är det liktydigt med att det är dessa grupper som enbart använder försäkringarna och är försäkringarna utformade för de ”svaga” och inte för omställningar på arbetsmarknaden? Känner ett flertal personer som gått/går arbetslösa men ser dem inte som svaga eller i svårigheter. Vi ses! 😉
Primärt är givetvis arbetslöshetsförsäkringen till för att hjälpa individer med omställningar på arbetsmarknaden och sjukförsäkringen till för att möjliggöra rehabilitering av arbetsförmågan. Och så fungerar det ju i de allra flesta fall, oavsett om man i grunden har en stark eller svag ställning på arbetsmaknaden.
”Hamnat i svårigheter” syftar på det som är alla försäkringars grundidé, nämligen att alla försäkringstagare gemensamt och solidariskt hjälper den som råkat illa ut inom ramen för det som försäkringen avser att täcka. Arbetslöshet när det gäller arbetslöshetsförsäkringen, sjukdom/arbetsoförmåga när det gäller sjukförsäkringen, skador på huset när det gäller villaförsäkringen och skador på bilen när det gäller vagnskadeförsäkringen.
”Svaga grupper” är de människor vars arbetsförmåga och/eller attraktivitet på arbetsmarknaden av olika skäl är svårare – eller när det gäller vissa sjukdomstillstånd, omöjliga – att återställa. Varken dessa individer eller samhället är betjänta av stelbenta administrativa tidsgränser. Ingen blir mer arbetsför bara för att försörjningen upphör (utom de som försöker utnyttja systemen, men de ska ”klämmas åt” på andra sätt).
Har en person inte arbetsförmåga eller kompetens nog för de jobb som finns så blir man ju inte friskare eller kompetentare för att försäkringsstödet upphör. Speciellt inte när arbetsmarknaden har flera hundra tusen färre jobb än det finns människor som vill jobba.
Det är med utbildningsinsatser och individuellt anpassade rehabiliteringsprogram, tillsammans med åtgärder som stimulerar arbetsmarknaden att anställa dessa individer, som man ska hjälpa ”svaga grupper” att återgå i produktivt arbete.
Sen få man ju aldrig glömma att det finns personer som av olika skäl aldrig kan återkomma till arbetsmarknaden. Det vore ju tacknämligt om dessa personer slapp känna sig som fuskare och ”bidragstagare”, när de egentligen bara utnyttjar en försäkring för det den är tänkt.