Regeringens politik i ett nötskal

Detta är vad den borgerliga alliansens – ytterst Moderaternas – politik går ut på, i mycket kort sammanfattning:

  • Sänka skatterna så att folk kan handla eller spara mer (ta eget ansvar för hur man vill använda sina pengar och låt inte staten bestämma hur vi ska leva våra liv heter det)
  • Minska möjligheterna för svårt sjuka och arbetslösa att leva på sjukersättning och a-kassa (skapa incitament för omställning i arbetslivet, heter det)
  • Ge väl bemedlade möjlighet att halvera kostnaden för grillkocken på trädgårdsfesten. eller halvera kostnaden för renovering av fritidshuset i Spanien (skapa nya, ”vita” arbetstillfällen i branscher med hög andel svartjobb och där unga, outbildade har en chans att komma in på arbetsmarknaden, samt underlätta ”livspusslet” för många yrkesarbetande, heter det)
  • Öka vinsterna i företag som gärna anställer unga, outbildade personer, genom sänkta arbetsgivaravgifter för unga (ett sätt att skapa nya arbetstillfällen för unga och hålla nere ungdomsarbetslösheten, heter det)
  • Sänka restaurangmomsen så det blir billigare att äta ute för dem som redan har råd, alternativt ökar vinsterna för näringsidkarna (skapa fler jobb inom restaurangnäringen, heter det)
  • Skapa möjligheter för sk riskkapitalister att tjäna snabba pengar på riskfri, skattefinansierad verksamhet (öka effektiviteten i verksamheten och öka valfriheten för brukare av vård, skola och omsorg, samt ge främst kvinnor i vårdyrken ökad möjlighet till yrkesmässig och ekonomisk utveckling, heter det)
  • Sänka utbildningsnivån i Sverige genom fler gymnasieutbildningar som inte ger högskolebehörighet och färre utbildningsplatser vid de regionala högskolorna (underlätta för de ”mindre teoretiskt lagda” att skaffa sig en yrkesutbildning, samt satsa på kvalitet och forskning inom högsskolan, heter det)

Man har alltså tre bärande teorier för sin politiska strategi:

  1. Mer pengar i plånboken till medelklassen och de förmögna ska – i regeringens teori alltså – öka efterfrågan på varor och tjänster, vilket i sin tur ska ge fler arbetstillfällen och därmed nya skatteintäkter och minskade kostnader för samhällets försäkringar och bidragssystem.
  2. Genom moroten lägre skatt för arbete och piskan sämre eller ingen ersättning vid långvarig sjukdom eller arbetslöshet ska människor förmås att ta jobb de kan ta, oavsett lönenivå och om det passar deras utbildning och kompetens, eller om de tvingas flytta från hem och familj.
    Dessa två teorier har dessutom intressanta bi-effekten – eller om det kanske är det som faktiskt är det egentliga målet – att det skapar ett nytt låglöneproletariat genom att många människor med svag ställning på arbetsmarknaden, hellre tar ett lågavlönat jobb med lägre skatt, än att flytta eller försöka överleva på en allt lägre a-kasse- eller sjukersättning, som dessutom beskattas hårdare.
  3. Slutligen, den mycket märkliga idén att privat driven, offentligt finansierad, verksamhet inom vård, skola och omsorg fungerar efter marknadens lagar och därmed, genom konkurrensen, automatiskt leder till högre kvalitet , lägre kostnader och ökad valfrihet för brukarna.

En politik som skapar klyftor

Den moderata politiken, som den i praktiken fungerar, bygger på att skapa och vidga klyftor. Mellan rik och fattig, mellan stad och landsbygd.  Den som står på ”rätt” sida av klyftan får det ständigt bättre, men de som står på andra sidan får kämpa allt hårdare för att ta sig över, och de broar som fortfarande finns kvar rasar eller rivs medvetet, en efter en, vartefter klyftorna vidgas.

Vårt arbete som Socialdemokrater går ut på att med samhällets kraftigaste block och taljor i form av satsningar i de sociala systemen och förstärkt infrastruktur dra ihop klyftorna, och, med hjälp av främst utbildning och kompetensutveckling, bygga nya och fler broar över de klyftor som finns kvar. På så sätt kan vi stärka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft, byggd på kompetens och innovation och därmed öka välståndet för alla.

Ändå funkar det… ?

Slutligen då svaret på frågan: Hur kommer det sig att Sverige ändå har en så stark ekonomi och relativt (nåja…) intakta välfärdssystem, trots de enorma minskningarna av statens intäkter som skett de senaste åren?

Det beror inte främst på att vår ekonomi gått som tåget under senare år, utan förklaras snarare av eftersatthet och besparingar (där järnvägarna är det kanske mest uppenbara exemplet), som tillsammans med en ökad avbetalning av statsskulden, finansierad av bland annat utförsäljning av stora statliga företag och historiskt låga räntenivåer, minskat en stor del av statens kapitalkostnader.

Gränsen är nådd

Vi politiker i kommuner och landsting har också fått lära oss att trolla med knäna. Den kommunala verksamheten exempelvis har effektiviserats hårt, och kan inte bli mycket effektivare än nu. Den moderatledda regeringens politik slår nu, efter sex år, hårt mot socialnämndernas kostnader och resultaten i skolan. De kommunala ”skutorna” runt om i landet ligger med relingen farlig nära vattelinjen! Minsta oförutsedd förändring i behov eller ekonomi, och flera av dem riskerar att kantra och sjunka.

Den moderatledda regeringen riskerar alltså, med ganska berått mod, att fullständigt sänka Sverige som en världsledande nation när det gäller företagande, innovation, teknisk utveckling, välfärd och socialt ansvarstagande.

Frågan är bara : Varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s