Om skidavgifter och allemansrätt

Hemusområdet i MoraNaturvårdsverket har nu presenterat sitt yttrande när det gäller spåravgifterna i Hemus. Vid en snabb genomläsning får man uppfattningen att de skulle vara emot att avgifter tas ut – och det är de så länge man inte kan tala om en anläggning ”i juridisk mening”.

Jag går här igenom deras sammanfattning och kommenterar stycke för stycke (Naturvårdsverkets text i kursivt):

— Naturvårdsverket lutar sig mot att det i regeringsformen står att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Vi menar därför att det inte är möjligt att ha tvingande avgifter för längdskidåkning på mark där allemansrätten gäller.

Helt korrekt, men i Moras fall handlar det ju inte om att ta betalt för skidåkning i öppen terräng.

— För att kunna ta ut avgifter bör skidspåret vara en anläggning i juridisk mening. Detta skulle då göra att allemansrätten upphävs. En sådan anläggning präglas av att större investeringar gjorts. Det kan handla om större investeringar, exempelvis för konstsnötillverkning. Dessa anläggningar finns mest för tävlings- och träningsverksamhet. De är inte sällan inhägnade eller avspärrade områden.

En ganska bra beskrivning av Hemusområdet tycker jag, bortsett då för skrivningen om ”inhägnade eller avspärrade”, men ”inte sällan” är ju detsamma som ”ofta, men inte alltid”.

— Avgift bör inte tas ut för skidspår som är öppna för allmänheten (det vill säga inte avsedda för tävling/elitträning).

Kanske den mest verklighetsfrämmande delen i Naturvårdsverkets skrivning. Det finns väl inte ett skidspår avsett ”för tävling/elitträning” som inte samtidigt är öppet för allmänheten? Gränsen mellan ”elitträning” och ”vanlig” träning är nog dessutom ganska flytande, speciellt i Hemusterrängen.

Rätten att ta ut avgift kan ju inte vara kopplat till ambitionsnivån hos brukarna, utan måste helt utgå från anläggningens ”nivå” så länge som denna nivå ligger i paritet med vad brukarna förväntar sig.

— Det finns inget hinder för frivilliga avgifter. Inte heller för avgifter i anslutning till skidspåren, exempelvis parkeringar, vallabodar, omklädnings- eller bastulokaler.

Inget nytt i sak, och dessutom ganska självklart.

— I naturreservat bör man vara försiktig med att ta ut tvingande avgifter. Frågan bör bedömas utifrån varför reservatet bildades.

Absolut! Och eftersom reservatet bildats just för att säkra möjligheten att anlägga skidspår, så bör det i just detta fallet inte utgöra något hinder för att ta ut avgifter.

— Idag finns ingen lag kring frågan och inga vägledande domar. Därför går det inte med säkerhet att uttala sig om vad som gäller i dagsläget, eller vad som kommer att gälla i framtiden.

Hur skulle det vara med lite sunt förnuft? 🙂

Men – visst – det kan vara bra med någon form av vägledande dom och det lär vi ju få från Länsrätten. Det är ju de som dömer i frågan, inte Naturvårdsverket, vars handläggare tycks ha en mycket begränsad kännedom om hur en sådan här anläggning används, drivs och förvaltas.

Lyssna och se också på när kommunalrådet Bengt-Åke Rehn intervjuas av Sveriges Television i frågan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s