Etikettarkiv: idrottsanläggningar

Besök verkligheten, Naturvårdsverket

Publicerad den av
Svara

Nedanstående är en liten reflektion med anledning av en artikel i Mora Tidning betitlad: ”Skidavgiften kolliderar med syftet”

”…Lugnet i Falun och skidskyttestadion i Östersund kan anses vara avgränsade områden där det kan vara berättigat att ta ut avgifter för skidåkning, men där spåret leder ut i skogen … där det inte ska kosta pengar att åka.”

Är det inte liksom lite av själva idén med anläggningar för längdskidåkning att ”spåren leder ut i skogen”. Därvidlag finns inga skillnader alls mellan ex-vis Lugnets skidstadion och Hemus skidstadion. Tror Nils Hallberg att Lugnet är en rundbana omgiven på alla sidor av läktare?

Syftet med själva naturreservatet är ju dessutom att anlägga just skidspår som sedan länge är avgiftsbelagda att nyttja, eller tror Nils Hallberg att vasaloppsåkarna åker gratis i naturreservatet? (se Länsstyrelsens sida om Vasaloppsreservatet)

Nils Hallberg kanske skulle göra ett litet studiebesök i verkligheten så att han får klart för sig att skidspår inte anlägger sig själva…

Om skidavgifter och allemansrätt

Publicerad den av
Svara

Hemusområdet i MoraNaturvårdsverket har nu presenterat sitt yttrande när det gäller spåravgifterna i Hemus. Vid en snabb genomläsning får man uppfattningen att de skulle vara emot att avgifter tas ut – och det är de så länge man inte kan tala om en anläggning ”i juridisk mening”.

Jag går här igenom deras sammanfattning och kommenterar stycke för stycke (Naturvårdsverkets text i kursivt):

— Naturvårdsverket lutar sig mot att det i regeringsformen står att ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”. Vi menar därför att det inte är möjligt att ha tvingande avgifter för längdskidåkning på mark där allemansrätten gäller.

Helt korrekt, men i Moras fall handlar det ju inte om att ta betalt för skidåkning i öppen terräng.

— För att kunna ta ut avgifter bör skidspåret vara en anläggning i juridisk mening. Detta skulle då göra att allemansrätten upphävs. En sådan anläggning präglas av att större investeringar gjorts. Det kan handla om större investeringar, exempelvis för konstsnötillverkning. Dessa anläggningar finns mest för tävlings- och träningsverksamhet. De är inte sällan inhägnade eller avspärrade områden.

En ganska bra beskrivning av Hemusområdet tycker jag, bortsett då för skrivningen om ”inhägnade eller avspärrade”, men ”inte sällan” är ju detsamma som ”ofta, men inte alltid”.

— Avgift bör inte tas ut för skidspår som är öppna för allmänheten (det vill säga inte avsedda för tävling/elitträning).

Kanske den mest verklighetsfrämmande delen i Naturvårdsverkets skrivning. Det finns väl inte ett skidspår avsett ”för tävling/elitträning” som inte samtidigt är öppet för allmänheten? Gränsen mellan ”elitträning” och ”vanlig” träning är nog dessutom ganska flytande, speciellt i Hemusterrängen.

Rätten att ta ut avgift kan ju inte vara kopplat till ambitionsnivån hos brukarna, utan måste helt utgå från anläggningens ”nivå” så länge som denna nivå ligger i paritet med vad brukarna förväntar sig.

— Det finns inget hinder för frivilliga avgifter. Inte heller för avgifter i anslutning till skidspåren, exempelvis parkeringar, vallabodar, omklädnings- eller bastulokaler.

Inget nytt i sak, och dessutom ganska självklart.

— I naturreservat bör man vara försiktig med att ta ut tvingande avgifter. Frågan bör bedömas utifrån varför reservatet bildades.

Absolut! Och eftersom reservatet bildats just för att säkra möjligheten att anlägga skidspår, så bör det i just detta fallet inte utgöra något hinder för att ta ut avgifter.

— Idag finns ingen lag kring frågan och inga vägledande domar. Därför går det inte med säkerhet att uttala sig om vad som gäller i dagsläget, eller vad som kommer att gälla i framtiden.

Hur skulle det vara med lite sunt förnuft? 🙂

Men – visst – det kan vara bra med någon form av vägledande dom och det lär vi ju få från Länsrätten. Det är ju de som dömer i frågan, inte Naturvårdsverket, vars handläggare tycks ha en mycket begränsad kännedom om hur en sådan här anläggning används, drivs och förvaltas.

Lyssna och se också på när kommunalrådet Bengt-Åke Rehn intervjuas av Sveriges Television i frågan.

Det är lätt att bli konspiratorisk…

Publicerad den av
4

Vad vill egentligen de personer som så hårt driver kampanj mot försäljningen av anläggningarna på Prästholmen?

Förundrad har jag följt kampanjen, främst i Mora Tidning, men även i form av e-post skickade från en ”hemlig” Hotmailadress. Sen har någon person som säger sig representera Mora Simsällskap ringt flitigt till fullmäktigeledamöterna och argumenterat mot affären och på alla upptänkliga sätt försökt misstänkliggöra inblandade personer och hela upplägget.

Själv har jag dock inte haft förmånen att få argumentera med personen i fråga, men jag är ju å andra sidan ”bara” ersättare i fullmäktige.

Varför gör man då detta?

Är det av omsorg om kommunens ekonomi? Nej, inte som de hittills argumenterat i alla fall.

Är det av omsorg om föreningarnas ekonomi? Nej, inte heller det har förts fram, annat än i några bisatser.

Huvudargumentet är att det är fel på de personer och bolag som står bakom Mora Idrottspark AB. Punkt! Hur kommunen borde förfara för att få ekonomi i idrottsanläggningarna på Prästholmen, annat än att vänta med affären och undersöka personerna bakom mer noggrannt, har man inte fört fram.

Kampanjen är ett klassiskt exempel på hur man, genom att leverera försåtliga misstänkliggöranden, får pressen och ”gatans parlament” att okritiskt ta upp stafettpinnen och brodera ut misstankarna mer och mer. Senaste exemplet, och kanske det värsta, var i en kommentar på webben apropå en av artiklarna i dagens Mora Tidning, där skribenten – mycket försåtligt – frågar sig om det ”kan vara så illa att Moras inblandande politiker och tjänstemän har blivit erbjudna att teckna aktier i den nyemission som gjordes nyligen i Environiq”.

Enligt samma kommentar är det tydligen redan ett etablerat faktum ”att Environiq tidigare har varit inblandade i korruption, och mutanklagelser m.m.”. Något som bottnar i en anmälan om misstänkt korruptionsbrott, som lämnats helt utan avseende av berörda myndigheter.

Men då heter det ”på gatan”: Ingen rök utan eld… Men i det här fallet, och tyvärr många liknande fall, är det nog så att röken kommer från dem som försöker slå blå dunster i ögonen på folk i allmänhet och politiker i synnerhet för att gagna sina egna syften.

Och vilka dessa syften är, det har de som är medlemmar ”i ett nätverk med personer som granskar affären och Environiq”, hittills inte presenterat.

Jag tror tyvärr att det hela bottnar i en slags ”ekonomisk främlingsfientlighet” som man stöter på ibland här i Mora. Om man vill investera i Mora, trots att man inte är härifrån, så kan man inte ha annat än skumma syften, tycks vara grundinställningen.

Samma misstänksamhet fick grannkommunsföretaget Orsa Grönklitt känna på när de visade intresse för att köpa Mora Parken AB och samma misstänksamhet får varenda företag som vill etablera sig på orten slåss emot. Däremot var det inte många ”på gatan” som tvekade när kommunen sålde ishallen till Mora IKs fastighetsbolag och därtill lånade ut 23 miljoner. Maken till dålig affär och med ruggigt stora risker har vi i Mora nog inte sett sedan pelletsfabrikens dagar.

Och visst, man ska alltid ifrågasätta och underöka sina affärspartners noga, men när man har gjort det som rimligtvis kan göras för att nå en så bra uppgörelse som möjligt, då måste man sätta ner foten och säga antingen ”OK, det håller. Vi kör” eller ”Nix, det här håller inte. Vi avstår.”

Själv har jag kommit till slutsatsen att avtalet med Mora Idrottspark AB håller. Kommunen får pengarna i handen och vi behåller i praktiken full kontroll över vad som sker på Prästholmen genom att vi fortsatt kommer att äga marken och genom de optioner vi har att köpa tillbaka alltihop vid misskötsel eller eventuella problem för Mora Idrottspark AB.

Problemet är att vi inget vet om framtiden. Ingen kan garantera att det blir som vi tror och hoppas. Vi kan bara se att vi bäddat tillräckligt bra och öppnat upp för den utveckling av Prästholmen vi vet är nödvändig, men som kommunen med rådande förutsättningar inte mäktar med att genomföra.

Jag är också trygg med att de fallskärmar som finns inbyggda i avtalet kommer att fungera OM något skulle gå överstyr eller inte fungera som vi tänkt.

Om 10-15 år – när framtiden är här – har vi förmodligen facit.