Författararkiv: Lennart Sohlberg

Att binda ris åt egen rygg

Publicerad den av
Svara

Alliansens fulspel under täcket med SD är ovärdigt den svenska demokratin!

Fullföljer de sitt hot om misstroendevotum utan att kunna visa att försvarsministern gjort något konstitutionellt fel (vilket ska utredas av riksdagens konstitutionsutskott, KU), så är deras agerande inget annat än ett rent politiskt taktiserande för att svartmåla och bli av med vår regerings kanske starkaste och populäraste minister!

Hoten om misstroende mot den nye infrastrukturministern Thomas Enerot och finansminister Magdalena Andersson för förslagen om flygskatt, slopad indexuppräkning av brytpunkten för statlig skatt och de sk 3:12-reglerna handlar inte heller om konstitutionella risker för Sverige, utan att man helt enkelt ogillar förslagen.

Detta agerande – om det fullföljs – kommer dessutom att öppna slussarna för framtida oppositioner att när som helst, och utan konkret grund, rikta misstroende mot varje minister i en minoritetsregering vars förslag ogillas av oppositionen. Därmed förlamas regeringschefen i sin roll som regeringsbildare och minoritetsregeringar omöjliggörs i praktiken.

Detta kommer i så fall givetvis även att slå stenhårt tillbaka på en eventuell alliansregering, om de inte skaffar sig majoritetsunderlag genom att gå SD till mötes i en lång rad frågor.

Mer läsning:

Toppmoderat sågar misstroendeförklaringen av Hultqvist

Daniel Swedin slår huvudet på spiken

Varningsklockorna ringde tidigt

Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Publicerad den av
Svara

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Debatt om vinster i välfärden

Publicerad den av
Svara

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora