En dag att minnas

Idag den 3 december 2014 föll regeringen Löfvens budget i riksdagen. En knapp timme senare förklarade Stefan Löfven att regeringen den 29 december kommer att utlysa nyval (extraval) som ska genomföras den 22 mars 2015.

Detta besked kom samtidigt som dalabänkens S-riksdagsmän hade möte med kommunalråd, oppositionsråd och landstingsledningen från Dalarna. Däribland alltså undertecknad. Vi befann oss alltså i ett sammanträdesrum i riksdagshuset när debatten pågick, omröstningen genomfördes och beskedet lämnades. Snacka om att befinna sig i händelsernas centrum!

Så som utfallet av budgetomröstningen blev, var beskedet om nyval logiskt. Men vägen dit var en fars helt ovärdig Sveriges Riksdag. Stefan Löfven har sedan tidigt i valrörelsen förklarat att han gärna stäcker ut en hand över blockgränsen om det kan bidra till en politisk stabilitet i Sverige. Detta besked har lämnats ett flertal gånger under hösten och senast igår kväll. Varje gång har Lööf, Kinberg-Batra & Co smällt igen dörren med en rejäll smäll.

Ändå har borgerliga partiledare mage att påstå att Löfven borde diskuterat mer med dem för att försöka få igenom budgeten… De borgerliga partiledarna agerar på sandlådenivå: ”Dumma Stefan, det är ditt fel att vi inte vill leka med dej, så nu måste du göra som vi vill”.

Att Sverigedemokraterna skulle ställa till jäkelskap var väl knappast raketvetenskap att räkna ut. Men att partier som nyss lett en minoritetsregering, krävt och då haft en ansvarsfull opposition, skulle agera så erbarmligt barnsligt när de tappade regeringsmakten, det var faktiskt oväntat.

Nåja, vad är väl inte ett nyval i mars, om inte en ordentlig chans att bringa ordning i den svenska politiken. Nu får väljarna chansen att säga vad de tycker om Sverigedemokrater som grymt sviker sina vallöften till pensionärer och arbetslösa, och bittra Allianspartier som kräver ansvar av andra men vägra att ta ansvar själva.

Den 22 mars gäller det! Då startar vi ett nytt Sverige-bygge baserat på socialdemokratiska värderingar: solidaritet, jämlikhet och alla människors lika värde!

Seriöst, Morapartiet…?

Har kollat lite på vad partierna i Mora svarar på frågorna på DTs frågepanel #kandulova. Man kan ha synpunkter på själva upplägget att partierna ska svara ja eller nej och sedan motivera sitt svar på de olika frågorna. Politik är sällan så svartvit att man entydigt kan svara ja eller nej om man ska införa eller genomföra något.

Dels att chansen/risken minimal att något enskilt parti, i Mora i alla fall, får egen majoritet, utan är beroende av samarbete och kompromisser med ett eller flera partier.

Dels har vi som kommunpolitiker en ekonomisk verklighet och stränga lagar som reglerar den kommunala verksamheten att förhålla oss till.

Mot den bakgrunden är det speciellt intressant att titta på Morapartiets svar på de olika frågorna. I princip svarar partiet ja på alla frågor som ställs och lovar ”allt till alla”, vilket om man börjar räkna på kostnaderna, skulle skapa många nya utgifter för kommunen, dessutom ofta i strid med den kommunala kompetensen. Detta samtidigt som Morapartiet påstår sig sätta vård, skola och omsorg främst…

Morapartiet kan inte heller gömma sig bakom det faktum att man troligen aldrig kommer till makten och därför kan lova ”allt till alla”. Risken finns att partiet måste ingå i ”regeringsunderlaget” för en eventuell borgerlig koalition i Mora efter valet. Då skulle partiet tvingas stå till svars för alla sina vidlyftiga löften till väljarna.

Domen borde bli hård…

Om borgerlig logik

Borgerliga företrädare berömmer sig ofta för att de med sin politik ska ha fått fler människor i arbete och att välfärden får mer ekonomiska resurser nu än 2006, och att välfärden därmed skulle vara mer välmående och resursstark än någonsin. Tyvärr gör de sig skyldiga till en grov logisk kullerbytta.

Att fler människor arbetar är sant, men också att andelen arbetslösa är ungefär densamma som 2006. Att fler arbetar beror alltså på att vi blivit fler människor i Sverige, inte att den sk ”arbetslinjen” minskat andelen arbetslösa.

Att den totala skatteintäkten ökat, trots jobbskatteavdrag och annat är också sant, eftersom vi totalt sett är fler som arbetar och konsumerar och därmed betalar skatt.

MEN med fler människor följer också att KOSTNADERNA för samhällets service till dessa människor ökar.
Om var och en då betalar mindre till det gemensamma så betyder det naturligtvis också att den genomsnittliga servicenivån totalt sett också måste minska.

Till detta kommer teknisk utveckling inom vården, ökad livslängd, ökade krav och förväntningar på samhällets tjänster, samt diverse, tyvärr mycket kostnadsdrivande, experiment med ”valfrihet” inom vård och omsorg och världens mest långtgående friskolesystem.

Nettoeffekten av detta har, trots bruttoökningar av skatteintäkterna, lett till påtagliga besparingar, neddragen bemanning och en allmän urholkning av den offentliga verksamheten, vilket nu börjar märkas allt för väl i skolan, äldrevården och sjukvården.

Hade Alliansregeringen lyckat med sin målsättning med ”arbetslinjen” – att minska arbetslösheten – så hade kanske detta reptrick fungerat hjälpligt. Men det är mycket annat i statens finanser som kostar, så nu har man istället, när budgetunderskottet nått nya rekordnivåer, kunnat hålla igång Sverige hjälpligt genom att låna till den ”dagliga driften” av Sverige.

Det är inte ansvarfullt. Men det blir väl som vanligt, att en socialdemokratisk regering får sopa upp och ta skiten för en lättsinnig borgerlig politik. Och när ekonomin väl är på banan igen, statsfinanserna i ordning och välfärd och skola fungerar, så hoppar de borgerliga upp och försöker lockar tillbaka väljarna med överdådiga löften om sänkta skatter OCH bättre välfärd.

Låt oss hoppas att det inte funkar en tredje gång!