Om Lennart Sohlberg

Jag är socialdemokrat och egen företagare inom information/IT. Min politiska uppfattning bottnar i en humanistisk människosyn och en tro på att vi tillsammans kan skapa ett samhälle präglat av trygghet och framtidstro. Hjärtefrågor är skola och utbildning, samt hur vi kan få trygghetssystemen att fungera även för egna företagare. Trots min företagarbakgrund anser jag också att vi snarast måste bromsa utförsäljningen/privatiseringen av den offentliga sektorn. Det finns inget som säger att skola, vård och omsorg driven i privat regi per automatik blir billigare eller bättre, än offentligt driven.

#kandulova fördummar det politiska samtalet

Genom att reducera ytterst komplexa frågeställningar till ett enkelt ja eller nej riskerar vi att få en fördumning av det politiska samtalet.

– Men, tycker vän av ordning, ska det vara så svårt att svara ett tydligt ja eller nej på vad man tycker?

Ja, man ska vara försiktig med vad man lovar! Ett ja eller nej på en fråga som bygger på felaktiga premisser kan innebära att man stänger möjligheter eller öppnar för konsekvenser man inte tänkte på när frågan ställdes. Vi har exemplet med Coops idé om att etablera en matbutik på grönytan mellan bostäderna och järnvägsspåret på Saxnäs närmast äldreboendet.

Att svara “nej” på frågan “Kan du lova att det inte kommer byggas någon affärsverksamhet på Saxnäsområdet?” innebär INTE att man därmed sagt ja till att låta Coop, eller någon annan, etablera en matbutik där.

Det är också en fråga om avgränsning. Vad menar frågeställaren egentligen med “Saxnäsområdet”, och hur tolkas det av den som läser frågan och svaren? Räknas brandstationstomten dit?

Som ansvarskännande politiker kan man inte heller bara hoppa på första bästa “opinonsvåg” och surfa med, även om den ligger i linje med vad man spontant tycker känns rätt. Då är risken stor att man landar fel i slutändan. Och hur ser opinionen egentligen ut? Några få med stark röst och resurser, eller bred och folkligt förankrad? Det är sådana avvägningar den demokratiska processen är till för att reda ut.

Det går heller inte att förbjuda någon att ha idéer, och idéer är just vad Coop hittills presenterat. När de kommer med en konkret förfrågan om att få ändra stadsplanen, först då har vi politiker och medborgare något att ta ställning till.

Just i det här fallet kan det tyckas vara enkelt att säga nej redan till själva idén då den rör en av många uppskattad grönyta, men skulle vi i Mora få rykte om oss att säga nej till idéer om olika etableringar innan det finns konkreta förslag att faktiskt ta ställning till, så är risken överhängande att vi tappar i attraktivitet. Och det gagnar ingen i det långa loppet.

Idéer som denna skapar diskussioner och engagemang, och det är bra!

Förhoppningsvis kommer just denna att leda fram till att, det sedan länge avstannande arbetet med utvecklingen av park- och promenadstråket runt Saxviken äntligen kommer igång.

Just därför ska vi inte reflexmässigt “döda” idéer innan de formulerats till ett förslag att ta ställning till. Låt istället denna diskussion handla om vad vi vill göra med den pärla som området runt Saxviken är, och hur det ska kunna genomföras, istället för att fokusera på vad som INTE ska få göras.

Replik debattartikel från MP om Mora-Siljan flygplats

Replik på debattartikeln ”Nej Sohlberg, Mora-Siljan flygplats ska inte särbehandlas – vi bör satsa på andra färdmedel” i Mora tidning och på DT.se den 25 juli 2018

Jag delar Miljöpartiets ambitioner att driva på utvecklingen mot en hållbar värld. Vi måste alla på olika sätt bidra. Ett hållbart transportsystem för gods- och persontrafik står givetvis högt på önskelistan och jag, liksom det parti jag representerar, arbetar hårt för detta. Inte minst gäller det att göra Dalabanan konkurrensmässig, men bara att – med pålitlighet och rimlig turtäthet – klara fyra timmars restid från Mora till Stockholm, är ett projekt som ligger många år fram i tiden, trots de extra satsningar som nuvarande regering aviserat.

Men innan vi kan bryta fossiloberoendet i våra transportsystem måste vi ändå låta hela landet leva. Vi kan inte rakt av stoppa flygtrafiken i en bygd där industri- och näringslivsstruktur till stor del är beroende av snabba nationella och internationella persontransporter innan alternativen finns på plats! Gör vi det riskerar vi att få en svår utarmning av landsbygdens näringsliv och därmed dess möjlighet att bibehålla välfärden för de medborgare som vill och kan bo kvar.

Vi begär heller inte att flyglinjen mellan Mora-Siljan flygplats och Arlanda, ska särbehandlas. Tyvärr visar Maria Alfredsons (MP) replik på stor okunnighet när det gäller EUs riktlinjer, Trafikverkets krav för trafikplikt, geografin och konsekvenserna för näringslivsstrukturen i norra Dalarna.

För det första: Miljöpartiet har totalt missuppfattat detta med tidsgränsen. Trafikverkets kriterium om fyra timmars gräns för resa med alternativt färdmedel till huvudstaden är INTE generösare än vad EUS regelverk tillåter. Tvärtom!  Av Rådets förordning (EG) nr 1008/2008, artikel 16, punkt 3b framgår att ett medlemsland ska bedöma behovet av allmän trafikplikt bland annat med beaktande av om ”befintliga tågförbindelser betjänar den planerade sträckan med en restid på mindre än tre timmar”. Tidsgränsen 2tre timmar” är inte ens absolut utan något som ska ”beaktas”.

För det andra: Mora-Siljan flygplats betjänar förutom Mora i hög grad näringslivet i Orsa, Älvdalen, Malung-Sälen och Vansbro kommuner, kommuner som definitivt har mer än fyra timmars restider till Stockholm och internationella förbindelser.

För det tredje: Trafikplikt gäller idag på sträckan Torsby-Hagfors-Arlanda genom ett regleringsbrev från 2014 som varken denna regering eller Trafikverket i sin bedömning för 2019-2023 ändrat, trots att där finns andra möjligheter att lösa transportbehoven. Näringslivets särskilda behov har där använts som argument för trafikplikt, något vi hävdar borde gälla för Mora-Siljan flygplats också.

För det fjärde och kanske viktigast: Att inte låta planet från Sveg mellanlanda i Mora för att fylla upp kabinen med passagerare är kontraproduktivt ur ett hållbarhetsperspektiv. Planet flyger förbi halvtomt, samtidigt som de som kunde åkt med sätter sig i varsin bil och åker till Arlanda…

Lennart Sohlberg (S), oppositionsråd i Mora

Borgerlig splittring i Mora i synen på SD

I SVTs valkompass får varje parti i Mora redogöra bland annat för om det finns något parti som man INTE kan tänka sig att styra tillsammans med efter valet i höst. Svaren ger en intressant inblick i hur partierna tänker kring makt och inflytande…

Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tydligt markerar att Sverigedemokraterna är en otänkbar samarbetspartner förvånar knappast. Miljöpartiet utesluter också samarbete med Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet.

Sen blir det lite intressantare. 

Moderaterna utesluter bara Vänsterpartiet som samarbetspartner, medan Kristdemokraterna och Morapartiet vill inte utesluta något parti som tänkbar samarbetspartner. 

Liberalerna har ”svårt att se ett fungerande samarbete” med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, medan Centerpartiet säger sig ha ”svårt att samarbeta” med Sverigedemokraterna ”då våra värderingar står väldigt långt ifrån varandra” och att ”Centerpartiets politik skiljer sig även till stor del från Vänsterpartiets”.

Sverigedemokraterna, slutligen, säger sig vara ”öppna för samarbete men ser helst egen majoritet”. Hur nu det ska gå till då egen majoritet kräver 21 mandat och de har åtta namn på kommunvalsedeln…

Slutsats:

De rödgröna partierna i Mora är tydliga: Ingen majoritetsbildning med stöd av Sverigedemokraterna!

På den borgerliga sidan är synen på Sverigedemokraterna mer splittrad. Centerpartiet och Liberalerna ser ”svårigheter” med ett sådant samarbete, medan Moderaterna och, indirekt även Kristdemokraterna, inte skulle tveka att bilda majoritet med stöd av Sverigedemokraterna.

Morapartiet, idag ett i princip borgerligt parti, håller som vanligt dörrarna öppna åt alla håll, även för Sverigedemokraterna.

Bäva månde moraborna efter valet om inte Socialdemokraterna får ett tydligt mandat att bilda majoritet efter valet den 9 september.

Om ”spinn” och seriöst ansvarsutkrävande

Man kan ”spinna” hur mycket som helst kring vem som pratat med vem i regeringen och vems ansvar det är att frågan inte kommit upp i säkerhetspolitiska rådet. Frågan är om det gjort någon skillnad för våra myndigheters hantering av själva sakfrågan eller ändrat riskbedömningen.

SÄPO och försvarsmakten har ju sedan länge känt till haveriet och arbetat med att begränsa skadeverkningarna. SÄPO har också jobbat med en förundersökning om brott mot sekretessbestämmelserna.

Grunden för politiskt ansvarsutkrävande måste rimligtvis vara om man som ansvarigt statsråd agerat korrekt inom sitt ansvarsområde utifrån den information man fått, eller borde fått, via sitt departement. Samtidigt måste man kunna lita på att andra departement och myndigheter agerar och informerar utifrån sina uppdrag.

Jag kan därför förstå misstroendet mot Anna Johansson. Det var ju trots allt en myndighet under hennes departement som förbrutit sig på regelverket och skapat säkerhetshaveriet.

Jag kan till nöds också förstå misstroendet mot Anders Ygeman. SÄPO – som rimligtvis var den myndighet som borde blåst i alla tänkbara visslor och trumpeter i säkerhetspolitiska rådet, men inte gjorde det – låg ju under hans departement.

Men en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist – den ende minister som vi med säkerhet vet gjort det som på honom åligger, nämligen att tidigt förvissa sig om att försvarsmakten agerat för att så långt möjligt kontrollera och minimera skadorna av Transportstyrelsens haveri – är och förblir en överloppsgärning, dikterad av en önskan att ”sätta dit” en populär och kunnig minister för att därigenom försvaga en regering vars politik ogillas av oppositionen.

Att binda ris åt egen rygg

Alliansens fulspel under täcket med SD är ovärdigt den svenska demokratin!

Fullföljer de sitt hot om misstroendevotum utan att kunna visa att försvarsministern gjort något konstitutionellt fel (vilket ska utredas av riksdagens konstitutionsutskott, KU), så är deras agerande inget annat än ett rent politiskt taktiserande för att svartmåla och bli av med vår regerings kanske starkaste och populäraste minister!

Hoten om misstroende mot den nye infrastrukturministern Thomas Enerot och finansminister Magdalena Andersson för förslagen om flygskatt, slopad indexuppräkning av brytpunkten för statlig skatt och de sk 3:12-reglerna handlar inte heller om konstitutionella risker för Sverige, utan att man helt enkelt ogillar förslagen.

Detta agerande – om det fullföljs – kommer dessutom att öppna slussarna för framtida oppositioner att när som helst, och utan konkret grund, rikta misstroende mot varje minister i en minoritetsregering vars förslag ogillas av oppositionen. Därmed förlamas regeringschefen i sin roll som regeringsbildare och minoritetsregeringar omöjliggörs i praktiken.

Detta kommer i så fall givetvis även att slå stenhårt tillbaka på en eventuell alliansregering, om de inte skaffar sig majoritetsunderlag genom att gå SD till mötes i en lång rad frågor.


Mer läsning:

Toppmoderat sågar misstroendeförklaringen av Hultqvist

Daniel Swedin slår huvudet på spiken

Varningsklockorna ringde tidigt

Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora