Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora

Har flygprojektet i Sälen tappat självförtroendet?

Plattan vid Mora-Siljan Flygplats den 26 augusti 2016.

Om Scandinavian Mountains beskrivning av Mora-Siljan flygplats vore korrekt, så skulle detta inte vara möjligt… (Mora-Siljan Flygplats 26 augusti 2016). Bild: AB Dalaflyget.

EU-kommissionen begär att den svenska staten ska förklara varför det inte är ett brott mot de sk statsstödsreglerna att lämna ett bidrag på ca 280 miljoner för byggandet av en privatägd flygplats i Sälenfjällen. En sådan förklaring kallas notifiering. Notifieringen skickades in den 5 juli och redan den 26 augusti återkom kommissionen och begärde komplettering i några frågor.

Förutom en del formalia ville kommissionen bland annat ha bättre underlag för passagerarprognoserna som presenterats, hur investeringen och kommande driftunderskott ska finansieras, samt uppgifter kring Mora-Siljan Flygplats, som ju är närmast den planerade.

EU ställer formellt frågorna till Näringsdepartementet, som anlitar sin ”expertmyndighet” Trafikverket för att samla in och sammanställa de efterfrågade uppgifterna. Trafikverket i sin tur vänder sig till Scandinavian Mountains AB (SMAB), som driver projektet, och ber dem ta fram de efterfrågade uppgifterna. Inklusive de som gäller Mora-Siljan Flygplats…

Tyvärr väljer SMAB att måla en gravt underskattande och felaktig bild av flygplatsen i Mora.

mora-siljan-avgangshall

Den nybyggda avgångshallen på Mora-Siljan Flygplats rymmer gott och väl 150 personer, utan att ta avgångshallen för reguljärtrafiken i anspråk. Bild: AB Dalaflyget.

Man anger passagerantalet för 2015 till 4.838, utan att ange att Mora-Siljan stod utan reguljärtrafik i sex månader just detta år. En inte helt ointressant omständighet. Idag flyger ca 7000 passagerare årligen på Mora.

Men passagerarsiffror speglar egentligen inte flygplatsens verkliga kapacitet. Mora-Siljan skulle idag kunna hantera 2.300 ankommande charterresenärer i veckan om det skulle behövas.

Vidare påstås att ”både banlängden och bärigheten är underdimensionerade för chartertrafik för jetflygplan, alternativt linjetrafik med jetflygplan”, vilket är rent nonsens! Att använda begreppet ”jetflygplan” är knappast relevant då detta grovt omfattar flyg inom spannet 6 till 600 ton. Fakta är att Mora-Siljan Flygplats redan idag har kapacitet att hantera ”jetflygplan” med runt 150 passagerare och efter pågående EU-certifiering kommer att ha behörighet och kapacitet att operera med flygplan av typen Boeing 737-900 samt Airbus A321, vilka helt dominerar den Europeiska chartermarknaden.

Mora-Siljans södra banände

På Google Maps framgår tydligt att det finns en vändyta i banans södra ände. Något som funnits där sedan 1980.

Vidare påstås att ”Vändytor saknas också vid banändarna, för att flygplanen skall kunna vända utan att skada uppstår på banan. Terminalen är underdimensionerad för att ta emot charterflygplan och plattan är också begränsad.”

Vändplats har sedan flygplatsen byggdes funnits vid dess södra banände. En information som är enkel att verifiera via Google Maps. Terminalen är dessutom utbyggd under 2016 och fullt dimensionerad efter passagerarantal för ovan nämnda flygtyper och alla säkerhetsfaciliteter finns. Gällande rampens/plattans dimension så uppgår den i Mora till 28 000 kvm vilket påstås ”begränsande” mot den i Sälen planerade på 30 000 kvm.

Den enda relevanta skillnaden på den redan existerande flygplatsen Mora-Siljan och den planerade 700-miljonerssatsningen i Sälen är landningsbanans längd. Moras är drygt 1800 meter, men kan, för en bråkdel av investeringskostnaden i Sälen, enkelt byggas ut till 2500 meter.

mora-siljan-oversiktJag har egentligen inga problem med att SMAB driver på för att få förverkliga sitt projekt. Jag kan visserligen ha synpunkter på trovärdigheten i de ekonomiska kalkylerna och underskattningen av konsekvenserna för besöksnäringen och övriga infrastruktursatsningar i norra och västra Dalarna OM projektet inte håller vad det lovar. Men det är i grunden ett problem för SMAB och de stora och många små företag som i så fall får ta den ekonomiska smällen.

Men det jag absolut INTE kan förstå är att man måste nedlåta sig till att ”skriva ner” den närmaste befintliga flygplatsen för att ställa sig själv i bättre dager inför EU-kommissionen.

Det vittnar inte bara om en förödande brist på tilltro till det egna projektets bärkraft, det skadar också kraftigt trovärdigheten i resten av det ”faktaunderlag” som Trafikverket och Näringsdepartementet gått i god för och som EU-kommissionen nu har att granska och ta ställning till. Och det kan ju knappast ha varit tanken.

Stoppa nedläggningen av skattekontoren i Mora och Åmål!

(Debattartikel publicerad i bland annat DalaDemokraten och FaluKuriren den 4 augusti 2015 baserad på en skrivelse till finansminister Magdalena Andersson inskickad den 23 juli 2015)

Vi förstår inte hur frågan om skattekontoren i Mora och Åmål har kunnat gå så snett.

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson har uppenbarligen ingen som helst känsla för att han går emot en bred majoritet i riksdagen och en bred politisk opinion, när han framhärdar i att flytten av skattekontoren i Mora och Åmål inte går att stoppa i det här läget.

Han struntar i skatteutskottet och tycks vägra att träffa berörda kommunalråd. Hur länge ska han få obstruera på detta sätt när det gäller Mora och Åmål, bara för att beslutet om ”frysningen” av flytten av övriga skattekontor inte uttryckligen nämnde dessa kontor?

För oss är det hela enkelt: Statliga myndigheter ska finnas nära de medborgare och företag de är satta att tjäna.

Den nya tekniken ska i första hand användas för att möjliggöra en decentraliserad organisation med goda möjligheter till personlig kontakt mellan myndighet och medborgare. Den ska INTE primärt användas som förevändning för att kunna öka personliga och ”informella” kontakter INOM myndigheten, ”eftersom de flesta kontakter med medborgarna ändå sker via nätet”, som motiveringen lyder.

Det är ju just i de känsliga och mer komplicerade ärenden, som inte enkelt låter sig göras ”på nätet” som den personliga kontakten med myndigheten blir desto viktigare. Och då måste man ta hänsyn till geografin och, i fallet med skattekontoren, även näringslivets struktur. Många småföretag, som i våra kommuner, ökar behovet av fysisk närhet!

Återstår då frågan om myndighetens behov och möjligheter att behålla och rekrytera kompetent personal på ”småorter” som Mora och Åmål. Det är en ”hönan eller ägget”-situation: Tror man att det bara är i större städer kompetensen finns och kommer att finnas och agerar utifrån det, ja, då blir det naturligtvis så. Vilket får konsekvenser för andra verksamheter, företag, kommuner och landsting, med behov av utbildad och kompetent personal.

Då ett akademikerjobb försvinner och en person tvingas flytta, så tvingas ofta ytterligare en akademiker flytta, vilket ger kompetensbrist i någon annan verksamhet, som i sin tur börjar titta på möjligheten att ”centralisera” sin verksamhet. De som flyttar tar med sig sina barn, vilket så småningom minskar behovet av lärare och så flyttar snart nästa ”akademikerfamilj”. Och sen är den negativa spiralen igång.

Hittills har det inte varit något problem med att rekrytera kompetent personal till varken Mora eller Åmål, så varför starta en negativ utveckling?

Finansminister Magdalena Andersson ju en klok person, så vi är övertygade om att hon självklart förstår och inser dessa ganska enkla samband. Därför ser vi det som ytterst angeläget att hon som ansvarig minister sätter kraft bakom kravet på decentralisering av Skattemyndigheten, och att myndighetens organisation, med skattekontoren i Mora och Åmål inräknade, tills vidare ”fryses” i nuvarande form.

Lennart Sohlberg, oppositionsråd (S), Mora
Michael Karlsson, kommunalråd (S), Åmål
Marie Olsson, oppositionsledare (S), Orsa
Kurt Podgorski, kommunalråd (S), Malung-Sälen
Peter Egardt, kommunalråd (S), Älvdalen
Nils-Erik Edlund, oppositionsledare (S), Vansbro