Om ”spinn” och seriöst ansvarsutkrävande

Man kan ”spinna” hur mycket som helst kring vem som pratat med vem i regeringen och vems ansvar det är att frågan inte kommit upp i säkerhetspolitiska rådet. Frågan är om det gjort någon skillnad för våra myndigheters hantering av själva sakfrågan eller ändrat riskbedömningen.

SÄPO och försvarsmakten har ju sedan länge känt till haveriet och arbetat med att begränsa skadeverkningarna. SÄPO har också jobbat med en förundersökning om brott mot sekretessbestämmelserna.

Grunden för politiskt ansvarsutkrävande måste rimligtvis vara om man som ansvarigt statsråd agerat korrekt inom sitt ansvarsområde utifrån den information man fått, eller borde fått, via sitt departement. Samtidigt måste man kunna lita på att andra departement och myndigheter agerar och informerar utifrån sina uppdrag.

Jag kan därför förstå misstroendet mot Anna Johansson. Det var ju trots allt en myndighet under hennes departement som förbrutit sig på regelverket och skapat säkerhetshaveriet.

Jag kan till nöds också förstå misstroendet mot Anders Ygeman. SÄPO – som rimligtvis var den myndighet som borde blåst i alla tänkbara visslor och trumpeter i säkerhetspolitiska rådet, men inte gjorde det – låg ju under hans departement.

Men en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist – den ende minister som vi med säkerhet vet gjort det som på honom åligger, nämligen att tidigt förvissa sig om att försvarsmakten agerat för att så långt möjligt kontrollera och minimera skadorna av Transportstyrelsens haveri – är och förblir en överloppsgärning, dikterad av en önskan att ”sätta dit” en populär och kunnig minister för att därigenom försvaga en regering vars politik ogillas av oppositionen.

Att binda ris åt egen rygg

Alliansens fulspel under täcket med SD är ovärdigt den svenska demokratin!

Fullföljer de sitt hot om misstroendevotum utan att kunna visa att försvarsministern gjort något konstitutionellt fel (vilket ska utredas av riksdagens konstitutionsutskott, KU), så är deras agerande inget annat än ett rent politiskt taktiserande för att svartmåla och bli av med vår regerings kanske starkaste och populäraste minister!

Hoten om misstroende mot den nye infrastrukturministern Thomas Enerot och finansminister Magdalena Andersson för förslagen om flygskatt, slopad indexuppräkning av brytpunkten för statlig skatt och de sk 3:12-reglerna handlar inte heller om konstitutionella risker för Sverige, utan att man helt enkelt ogillar förslagen.

Detta agerande – om det fullföljs – kommer dessutom att öppna slussarna för framtida oppositioner att när som helst, och utan konkret grund, rikta misstroende mot varje minister i en minoritetsregering vars förslag ogillas av oppositionen. Därmed förlamas regeringschefen i sin roll som regeringsbildare och minoritetsregeringar omöjliggörs i praktiken.

Detta kommer i så fall givetvis även att slå stenhårt tillbaka på en eventuell alliansregering, om de inte skaffar sig majoritetsunderlag genom att gå SD till mötes i en lång rad frågor.


Mer läsning:

Toppmoderat sågar misstroendeförklaringen av Hultqvist

Daniel Swedin slår huvudet på spiken

Varningsklockorna ringde tidigt

Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.