För snart fyra år sedan ingick moder Svea äktenskap med Fredrik Reinfeldt. Berusad av förälskelse var det lätt att bortse från en del brister hos den nye maken och hans familj. Även de flesta av oss – moder Sveas barn – tyckte att vår nya ”pappa” och hans familj verkade reko. Så moder Svea gjorde sitt val.

Visst hade man hört att de skulle vara stränga när det gällde sjuka och arbetslösa, men lite ordning och reda har ju aldrig skadat nån och varför ska jag betala för lata och dagdrivare. En bättre skola tackar man ju inte heller nej till.

Men framför allt erbjöd de ju en rejäl hemgift i form av det så kallade jobbskatteavdraget. Den som jobbar och gör rätt för sig ska få en rejäl extrapeng i plånboken. Klart det lockade!

När det gått några år lade sig förälskelsen en smula. Framför allt de av moder Sveas barn som var sjuka eller inte hade något jobb började bli oroliga. Hemgiften till dem som arbetar gjorde att de sjuka och arbetslösa fick sämre levnadsvillkor. Dessutom hade moder Svea inte längre råd att låta lika många arbeta i vård och skola, trots att man lovat en bättre skola och ”världens bästa sjukvård”.

Samtidigt har ”pappa” Fredriks riktigt rika kompisar blivit rejält mycket rikare. Hemgiften till alla dem som arbetar var nämligen bara en rökridå för att dölja att maken och hans familj delade ut ännu större gåvor ur moder Sveas, då ganska rejält fyllda skattkammare, till dem som redan hade så mycket att de inte riktigt visste vad de skulle göra med alla nya rikedomar.

Idag minskar förmögenheten i moder Sveas skattkammare. 70 miljarder i årlig påfyllning har vänts till att skattkammaren töms på 30 miljarder varje år. Hittills har det inte synts så mycket direkt i skattkammaren eftersom ”pappa” Fredrik och hans familj sålt av en stor del av moder Sveas företag till sina kompisar och till andra, klokare länders, regeringar. Pengarna från försäljningarna har lagts in i skattkammaren som därför sett välfylld ut, trots att moder Sveas förmögenhet minskat rejält!

Dimridåerna börjar nu skingras och förälskelsen ebbar ut. Många av moder Sveas barn börjar bli lite oroliga för hennes möjligheter att ta hand om alla barn, även de som varit sjuka länge, eller har svårt att få ett arbete. Många har redan fått lämna familjen och vi andra syskon börjar bli oroliga för hur de ska klara sig utan den trygghet moder Svea borde kunna erbjuda.

Skolan och vården har man inte gjort så mycket åt heller. Viktigast har tydligen varit att sälja så mycket sådana verksamheter som möjligt till ”pappa” Fredriks kompisar. Pengar som behövs för att göra det bättre för skolbarn, patienter och äldre har man dragit in för att inte moder Sveas skattkammare ska tömmas så snabbt att det blir uppenbart för alla vad som händer.

Jag är ett av dessa moder Sveas barn och jag hör visserligen till dem som fått del av den hemgift som kallats ”jobbskatteavdrag”, men jag är allvarligt orolig för moder Sveas långsiktiga möjlighet att ta hand om alla sina barn. Framför allt är det oanständigt när de riktigt rika kan vältra sig i pengar som rätteligen borde hamna i moder Sveas skattkammare, samtidigt som de riktigt fattiga, bara blir fler och fattigare.

Skadorna som ”pappa” Fredrik och hans familj hittills åstadkommit blir mycket svåra att reparera. Med fyra år till i detta äktenskap riskerar så mycket att raseras att vi för lång, lång tid kommer att bli en svårt splittrad familj, där några få kan leva loppan på sällan skådat sätt, medan många andra riskerar att få gå på gatan och tigga, utestängda från det trygga, solidariska umgänge som en familj borde kunna erbjuda.

Smekmånaden är definitivt över och jag vill att moder Svea tar ut skilsmässa från ”pappa” Fredrik och gifter om sig med Mona Sahlin.

Ett nytt spännande år har just börjat. Regeringens konsekventa genomförande av sin utlovade politik börjar nu få de konsekvenser vi redan inför förra valet varnade för: ökad utslagning och ordenligt vidgade klassklyftor. Staten har också blivit allt fattigare genom att de lönsammaste företagen sålts ut och stora lån tagits upp för att finansiera de skattesänkningar som vida överstiger de ”besparingar” man genomfört i de sociala systemen.

Det är egentligen helt otroligt hur man på tre år så fullständigt lyckas rasera våra trygghetssystem och göra om dem till ”nödhjälpssystem” med gigantiska trösklar. Regeringen har lyckats med konststycket att få sjuka och arbetslösa att känna sig som fuskare och simulanter, och de som passerar nålsögat och får någon form av ersättning från trygghetssystemen, ifrågasätts ändå ständigt och känner sig allt annat än trygga i sin situation.

Den rödgröna regering vi hoppas ska tillträda i höst står inför en närmast omöjlig uppgift. Det finns ingen ”quick fix” för att återställa trygghetssystemen och återskapa utsatta människors förtroende för statens förmåga att ta hand om dem på ett människovärdigt sätt. Den borgerliga regeringen har gjort ett väldigt grundligt jobb…

Men vi måste försöka! Vi måste arbeta stenhårt för att få väljarnas förståelse att det finns ett direkt samband mellan mängden skatteintäkter och mängden välfärd. Och att om man – som moderatregeringen gjort – sänker skatterna, främst för de allra rikaste, och istället använder lånade pengar för att ”upprätthålla” någon slags välfärd, då skjuter man problemen framför sig och låter kommande generationer ta smällarna.

Den enda vägen till en trygg framtid går via minskade klassklyftor och ökad grundtrygghet för utsatta människor.
Det är det som det rödgröna alternativet står för.