I debatten om den nya högstadieskolan verkar en del motståndare vara besatta av tanken på att den nya skolan måste vara i alla avseenden perfekt lokaliserad. Det pratas om skolgårdsyta, luftföroreningar, närhet till natur och fågelsång, som om dessa faktorer vore viktigare än att ge lärare och elever goda förutsättningar att nå goda skolresultat.

Det tror jag givetvis inte är debattörernas avsikt. Alla säger sig ju vilja skapa den bästa skolmiljön för våra högstadieelever. Skillnaden mellan dem som säger nej till Strandenprojektet och dem som vill genomföra det, är vilken vikt man lägger på det som sker innanför skolans väggar, jämfört med hur det ser ut runt omkring.

Självklart ska man ha höga ambitioner i samhällsbyggandet. Inte minst när det gäller skolmiljöer. Det är både självklart och eftersträvansvärt. 

Ett långt liv och många år i politiken har dock lärt mig att vill man få något gjort, så så får man jobba med det man har och kan påverka och inte fokusera på det man inte har eller inte kan påverka – åtminstone inte i närtid.

Det våra ungdomar vill ha och behöver är en bra utbildning, förmedlad av kompetenta lärare i ändamålsenliga lokaler. Det handlar om de kanske viktigaste tre åren i många ungas liv!

Och de behöver det NU!

Blir inte projektet av nu, så kommer våra ungdomar i flera årskullar att vara hänvisade till utbildning i det som så fint kallas skolmoduler, medan Noret och Morkarlbyhöjden byggs om och byggs ut. Att flytta projektet till någon annan plats är nämligen ingen quick-fix. Det är en process på åtminstone 6-7 år innan alla förutsättningar är utredda, detaljplan antagen och bygglov beviljat.

Under tiden får vi plöja ner ansenliga summor i de befintliga skolorna bara för att åtgärda det allra mest akuta och under tiden flyr lärarna våra högstadier på grund av usla förutsättningar.

Så ska något göras åt skolsituationen i Mora, så ska det göras nu! Allt annat är blåögda drömmar, byggda på välmenande, men orealistiska förhoppningar om en perfekt värld!

Tyvärr är det lätt att låta sig förblindas i jakten på det alltigenom perfekta och därmed tappa bort möjligheten att göra något bra. Ibland får man nöja sig med det bästa man kan få, med de förutsättningar som finns. 

Vi kan i Mora helt enkelt inte kombinera behovet av en centralt belägen skola, nära kommunikationer och gymnasiet (vilket är den grundläggande behovsspecifikationen från vår för- och grundskoleförvaltning), med en placering nära naturen och med tillgång till stora ytor för utomhusaktiviteter. 

Visst kunde man önska att vi hade bättre kollektivtrafik, så att ett mindre centralt läge hade varit lika attraktivt. Och visst kunde man önska att de centrala delarna av Mora inte låg ”inklämt” på ett näs med vatten på tre sidor där både väg och järnväg också måste rymmas, eller att verksamheterna på Tingsnäs snabbt kunde flyttas till andra lägen i kommunen. 

Detta går inte att ändra på. Det alltigenom perfekta finns helt enkelt inte! Någonstans måste man därför kompromissa, om man faktiskt vill göra något åt dagens, mycket otillfredsställande situation.

Det är naturligtvis ingen enkel kompromiss för någon. Men för mig är det lättare att kompromissa med skolgårdsyta (som blir relativt liten, men långt mycket större än på Morkarlbyhöjden och bättre utformad än på Noret) och hanterbara risker med luftföroreningar, buller och farligt gods (inte idealiskt, men långt ifrån så farligt som det ibland utmålas), än att kompromissa med lärarnas förutsättningar att ge våra elever en likvärdig och välfungerande utbildningsmiljö, så snart det är praktiskt möjligt!

Att INTE fullfölja Strandenprojektet nu, efter så många år av utredande och planering, vore ett gigantiskt svek mot kommande generationer högstadieelever och deras möjligheter att skapa sig ett gott liv!

Projektet handlar nämligen om att skapa möjligheter för våra eminenta lärarkår att bryta upp från svårarbetade, dåligt fungerande och för eleverna otrygga lokaler och istället få möjlighet utveckla båda sina och elevernas kunskaper i en simulerande och välfungerande skolbyggnad.

Detta kan i teorin kanske uppnås på andra platser än just Strandens skolområde, men platsen har, efter många överväganden och utredningar, av verksamheten ändå bedömts vara den plats som har störst potential att i någorlunda närtid bidra till kompetensförsörjning, pedagogisk utveckling och därmed höja elevernas studieresultat. Detta för att ge dem en bra start i livet.

Det är alltid svårt att ställa ”luddiga” mål om bättre studieresultat mot ”hårda” data med mätbara gränsvärden och rekommendationer knutna till meter och kvadratmeter och önskelägen med fågelsång och grönska runt knuten. Därför har också alla tänkbara aspekter på luftkvalité, bullernivåer, infraljud, farligt godstransporter, trafiksäkerhet och annan mätbart utretts både djupt och brett. Och även om platsen inte är idealisk, så finns det såvitt jag man se inga ”hårda fakta” som säger att platsen skulle vara direkt olämplig.

Att motståndarna till projektet ändå tycker att utredningar och underlag är undermåliga, beror bara på att dessa inte stöder deras tes att platsen skulle vara olämplig, ohälsosam eller till och med rent farlig att bygga en högstadieskola på.

Tyvärr tror jag att motståndet egentligen bottnar i en osäkerhet inför stora förändringar och vilka konsekvenser dessa kan medföra. Då stänger man gärna ute fakta och underlag som talar för eller åtminstone inte talar emot förändringen.

Men en stor förändring av skolsituationen för framtida högstadielever är nödvändig! Det sitter naturligtvis inte bara i byggnaderna, men nuvarande lokaler har tjänat ut och möjligheterna för lärarna att utveckla pedagogiken och skapa trygghet för våra elever i dessa har nått vägs ände! 

Efter minst sju års utredande är det inte rimligt att försena detta ytterligare. Det handlar om våra ungdomars framtid! Svik dem inte!

PS. Om du förtidsröstat och ångrar ditt val, så kan du alltid lägga en ny röst på valdagen den 9 juni som ersätter din förtidsröst.

Det påstås, som vore det en självklarhet, att det ”naturligtvis” måste bli billigare att renovera nuvarande högstadieskolor, istället för att bygga en ny. Den som påstår det har nog missat hur det faktiskt ser ut idag på våra högstadieskolor.

Det handlar inte ”bara” om eftersatt underhåll. Tvärtom. Underhållet, även om det inte skötts exemplariskt, har inte misskötts såpass att det är anledningen till att framför allt många lärare är angelägna om att få nya lokaler.

Nej, det handlar om att varken högstadiet i Morkarlby eller högstadiedelen i Noret har lokaler som fungerar bra för skolundervisning på högstadienivå. 

• Det saknas likvärdiga förutsättningar för NO-ämnen, slöjd, mm. 
• Korridorlayouten i Noret och Morkarlbyhöjdens många trappor och dolda hörn skapar otrygghet för många elever. 
• Toaletterna ligger så utsatta att många elever vägrar att gå på toaletten hela dagarna.
• Duschutrymmena vid gymnastikhallarna upplevs som så otrygga att de flesta eleverna vägrar att duscha efter gymnastiken.
• Morkarlbyhöjden saknar i praktiken nästan helt användbar skolgård. A-traktorparkeringen är nästan större…
• Noretskolans skolgård kan ses som rymlig, men helt ointressant och illa anpassad för högstadieeleverna.

Det är så stora brister att det inte kan åtgärdas med ”bara” renovering. Det skulle krävas omfattande om- och utbyggnad på båda skolorna. Noretskolan är redan idag dessutom för liten och är idag ”utbyggd” med tillfälliga skolmoduler. Eller skolbaracker som en del vanvördigt kallar dem.

Rent ekonomiskt skulle det inte vara någon vinst att ge sig på att bygga om befintliga högstadieskolor. Investeringskostnaden må bli lägre, men årliga driftkostnaden blir av samma storleksordning som att bygga nytt på Stranden. Och ändå vinner man inte en enda av de fördelar som pedagoger, elevhälsa och skolförvaltning ser som det viktigaste argumentet för en samlad högstadieskola på Stranden.

En ombyggnation skulle dessutom innebära att minst fyra årskullar högstadieelever skulle få genomföra, eller snarare genomlida hela eller delar av sin högstadietid i ”skolbaracker”. Det tror jag varken elever eller lärare skulle må väl av.

Lennart Sohlberg, numera övertygad ja-sägare