Många har problem med att förstå hur den sk Moraparksaffären ser ut, varför köparen inte ”får ihop pengar” till köpet, vad som egentligen gäller nu när köparens ”option”, dvs den exklusiva rätten att köpa Moraparken, löpt ut den siste juni i år och varför Mora kommun över huvud taget försöker sälja Moraparken.

Jag ska här göra ett försök att reda ut begreppen genom att jämföra med en tänkt försäljning av en husbil.

Varför sälja över huvud taget?

Jag har en husbil. Jag har den för att hyra ut till människor som behöver en husbil en dag i taget. För några år sedan insåg jag att lönsamheten var inte så god. För att öka attraktiviteten behövde den moderniseras. Då tiderna var ganska goda kunde jag den gången, med privat säkerhet, låna de pengar som behövdes för moderniseringen. Lönsamheten blev bättre, men gav inte utrymme för att göra den rejäla ombyggnad som behövdes för att göra uthyrningen av husbilen långsiktigt lönsam.

I denna veva kom det dessutom en ny lag som innebar att det i princip inte längre är tillåtet för mig att hyra ut en husbil direkt till kunder på det sätt jag gjort. Det är visserligen fortfarande tillåtet för mig att arrendera ut hela husbilen till någon annan som i sin tur sköter uthyrningen till kunderna, men jag skulle fortfarande få lov att satsa pengarna som behövs för den rejäla ombyggnad som är nödvändig för att en arrendator ska finna verksamheten intressant och lönsam att bedriva.

Själv kände jag också att jag skulle kunna behöva det låneutrymme banken beviljat mig till andra, angelägnare projekt och att det av den anledningen också var läge att sälja husbilen till någon som dels förstod sig bättre på husbilar, dels hade större intresse och möjligheter att göra de nödvändiga investeringarna för att kunna utveckla verksamheten och därmed bland annat skapa fler arbetstillfällen.

Försäljningsavtalet

Efter ett par försök hittade jag en köpare som jag uppfattande hade de rätta förutsättningarna och viljan att utveckla husbilsuthyrningen. Vi skrev ett avtal där vi kom överens om ett pris för själva husbilen och att köparen dessutom skulle lösa mina lån för ombyggnaderna av husbilen. Jag skulle inledningsvis också vara kvar som minoritetsägare av husbilen.

I avtalet kom vi också överens om att köparen skulle få två månader på sig att få fram köpeskillingen och pengarna för att lösa mina lån. Han fick alltså option, dvs exklusiv ensamrätt, på att köpa husbilen inom två månader. Om köparen eller jag själv av någon anledning ville avbryta köpet innan dessa två månader gått, skulle den som ville bryta överenskommelsen betala skadestånd till den andre.

Det drar ut på tiden…

Veckorna går. Köparen har själva köpeskillingen, men han lyckas inte få med sig någon bank eller något finansbolag att ta över mina lån. De anser att husbilsuthyrningsbranschen är för osäker och/eller att värdet på husbilen är för lågt i förhållande till lånebeloppets storlek.

Slutligen har de två månaderna gått utan att köparen lyckats lösa frågan om hur mina lån ska kunna lösas. Därmed har hans exklusiva ensamrätt på att få köpa husbilen gått ut.

Vad händer nu?

Jag är nu fri att utan skadeståndskrav välja att avbryta köpet eller börja förhandla med någon annan köpare, eller – om min nuvarande köpare lyckas få fram kapitalet – utan tvång överväga att ändå sälja till honom trots att optionen löpt ut.

Det är dock ingen direkt brådska. Husbilsuthyrningen fungerar just nu ganska bra och jag har ingen akut behov av att ”få loss” låneutrymmet. Orosmolnet är den lag som egentligen förbjuder mig att bedriva husbilsuthyrning.

Det finns de som tycker att jag borde arrendera ut hela husbilen till någon annan som sköter själva uthyrningen. Men som jag nämnde tidigare, det betyder att jag dels inte får loss mitt låneutrymme, dels måste jag vara beredd att låsa upp ännu mer av mina egna säkerheter för att göra de investeringar som behövs för att göra husbilsuthyrningen verkligt lönsam och lockande för en eventuell arrendator.

Att fortsätta äga själva husbilen men låta någon annan arrendera den innebär också att om det ”skiter sig” för arrendatorn, så står jag kvar med alla lånen…

Tillbaka till Moraparken

Det är alltså här vi står med Moraparken just nu:
med en köpare som vill men inte har möjlighet ta över Moraparkens lån,
men samtidigt fria att inleda förhandlingar med någon annan köpare.

Vi kan också fortsätta att driva Moraparken som hittills, med knapp lönsamhet och utan reella möjligheter att utveckla Moraparken till den ”motor” för besöksnäringen som Mora så väl behöver. En motor som skulle skapa arbetstillfällen och öka skatteintäkterna till Mora kommun.

Dessutom finns alltid risken att vi utifrån lagens krav tvingas hitta en annan lösning för driften av Moraparken. Då kan vi bli sittande med ”Svarte Petter”, dvs både lånen och en osäker framtid som fastighetsägare med hyresgäster vi kanske inte alla gånger skulle göra vågen för, men som vi tvingas acceptera för att inte behöva täcka förluster i bolaget med skattepengar, som behövs så väl i annan verksamhet.

Då ser jag hellre en ”kontrollerad” försäljning som en på alla sätt bättre lösning – för Moraparken och för Mora kommun. Om detta är dessutom såväl majoriteten som större delen av oppositionen i Mora helt överens.

Att – som M önskar – i detta läge helt stänga dörren till nuvarande köpare, utan att ha någon annan köpare på gång är däremot inte smart. Då kan vi hamna i ett läge då vi kan tvingas sälja til pris och villkor som inte skulle göra någon kommunmedborgare glad…