Prioritera om, Reinfeldt!

smulor_kvar_till_jobbenDet är intressant att se hur politiken individualiserats till en nivå där allt fler undrar vart samhällets ansvar för skolan och den gemensamma välfärden tagit vägen.

Det är ganska uppenbart att skattesänkningar i 130-miljardersklassen inte är möjliga utan att det till sist får konsekvenser för samhällets möjligheter att uppfylla de åtaganden inom vård, skola och omsorg som de allra flesta medborgare, från höger till vänster, tar för självklara.

För de allra sämst avlönade (arbetslösa och sjukskrivna får inte en spänn…) är naturligtvis en ytterligare skattesänkning välkommen, men för den som tjänar sina 20-30000 eller mer kommer det extra tillskottet med en bitter bismak, när man samtidigt ser de ökande behoven i äldreomsorgen och och att allt fler barn får svårigheter i skolan.

Det handlar inte om ”bidrag” mot ”arbetslinje” eller att allt var bättre förr. Det handlar om att en allt större skara medborgare tycker att regeringen prioriterar fel!

Av 25 miljarder i ”reformutrymme” (till stor del lånat) lägger Reinfeldts regering till exempel ca 1,7 miljarder på skolan (varav det mesta är en tidigare aviserad ”besparing” som dragits tillbaka), 845 miljoner för att möta den extremt höga arbetslösheten (varav 112 miljoner för att bekämpa ungdomsarbetslösheten), medan man lägger hela 17,5 miljarder på att sänka skatten för dem som har arbete och, faktiskt, pension (2,5 miljarder).

En bättre prioritering vore att satsa på att utbilda de arbetslösa så de blir kompetenta för de många lediga arbeten som faktiskt finns.

En bättre prioritering vore att satsa på åtgärder som skapar möjligheter för lärare att bättre möta alla barns olika behov.

En bättre prioritering vore att satsa på att sänka skatten på pension så de som har lagt grunden för vårt välstånd får mer att leva på.

En bättre prioritering vore att ge kommuner och landsting en reell möjlighet att leva upp till berättigade krav, från såväl statsmakten som medborgarna, på vården och omsorgen.

———–
Publicerad också i Dalademokraten 30 september 2013

Varför politiska partier i kyrkovalet?

Frågan dyker ofta upp: Vad har kyrkovalet i ett sekulariserat land som Sverige med politiska partier att göra?

Jag brukar svara så här:

Jag är – kanske lite naivt – övertygad om att de flesta människor känner en mer eller mindre stark tillhörighet till något politiskt parti. Inte baserat på om man får lägre skatt eller högre A-kassa, utan grundat i partiets ideologi och syn på samhället och de människor som tillhör det.

Kyrkovalet handlar inte heller om politik i dess vardagliga betydelse, men inte heller enbart om religion och religionsutövning, utan om vilken människosyn som ska få råda i den svenska folkkyrkan. Kopplingen till de politiska partierna gör det enklare för dem som ska rösta att förstå vilken människosyn kandidaterna står för.

POSK, FISK och andra kryptiska förkortningar säger, för de allra flesta medlemmarna i Svenska Kyrkan, inget  om de människor som säger sig företräda de olika nomineringsgrupperna. Istället tvingas man ta ställning helt och hållet baserat på fluffiga ”valparoller”, om man nu inte skulle råka ha en personlig relation till någon eller några kandidater, eller vara specialintresserad i kyrkopolitiken.

För givetvis handlar det om politik så fort det handlar om mål och riktlinjer för fördelning av resurser, organisation och – inte minst – människosyn!

Vore Svenska Kyrkan en liten förening med några hundra tusen medlemmar, kanske upp till nån miljon, så skulle jag hålla med många av dem som tycker att Svenska Kyrkan ska ”avpolitiseras”. Men nu har Svenska Kyrkan 7 miljoner medlemmar av Sveriges 9 miljoner invånare och förvaltar en stor del av det svenska kulturarvet och en inte oansenlig del av Sveriges mark och annan egendom. Därför är Svenska Kyrkans styrning en viktig angelägenhet för betydligt fler än dem som regelbundet besöker kyrkan eller är specialintresserade av teologi och religion.

Just personval sägs vara extra bra i just kyrkovalet. Jag säger precis tvärt om: Vill man riskera att lägga Svenska Kyrkan i händerna på svårt konservativa, främlingsfientliga eller på annat sätt extrema personer, då ska man stödja personvals-ivrarna.

Vill man däremot ha ett högre valdeltagande och ett större engagemang för kyrkans roll och utmaning i en modernt samhälle, då måste man låta kyrkopolitiken speglas i den samhällspolitiska debatten. Då behövs de politiska partierna för att göra kyrkopolitiken begriplig för den ”vanliga” medlemmen i Svenska Kyrkan.

Moraparken – hur och varför?

MoraParkenMånga har problem med att förstå hur den sk Moraparksaffären ser ut, varför köparen inte ”får ihop pengar” till köpet, vad som egentligen gäller nu när köparens ”option”, dvs den exklusiva rätten att köpa Moraparken, löpt ut den siste juni i år och varför Mora kommun över huvud taget försöker sälja Moraparken.

Jag ska här göra ett försök att reda ut begreppen genom att jämföra med en tänkt försäljning av en husbil.

Varför sälja över huvud taget?

Jag har en husbil. Jag har den för att hyra ut till människor som behöver en husbil en dag i taget. För några år sedan insåg jag att lönsamheten var inte så god. För att öka attraktiviteten behövde den moderniseras. Då tiderna var ganska goda kunde jag den gången, med privat säkerhet, låna de pengar som behövdes för moderniseringen. Lönsamheten blev bättre, men gav inte utrymme för att göra den rejäla ombyggnad som behövdes för att göra uthyrningen av husbilen långsiktigt lönsam.

I denna veva kom det dessutom en ny lag som innebar att det i princip inte längre är tillåtet för mig att hyra ut en husbil direkt till kunder på det sätt jag gjort. Det är visserligen fortfarande tillåtet för mig att arrendera ut hela husbilen till någon annan som i sin tur sköter uthyrningen till kunderna, men jag skulle fortfarande få lov att satsa pengarna som behövs för den rejäla ombyggnad som är nödvändig för att en arrendator ska finna verksamheten intressant och lönsam att bedriva.

Själv kände jag också att jag skulle kunna behöva det låneutrymme banken beviljat mig till andra, angelägnare projekt och att det av den anledningen också var läge att sälja husbilen till någon som dels förstod sig bättre på husbilar, dels hade större intresse och möjligheter att göra de nödvändiga investeringarna för att kunna utveckla verksamheten och därmed bland annat skapa fler arbetstillfällen.

Försäljningsavtalet

Efter ett par försök hittade jag en köpare som jag uppfattande hade de rätta förutsättningarna och viljan att utveckla husbilsuthyrningen. Vi skrev ett avtal där vi kom överens om ett pris för själva husbilen och att köparen dessutom skulle lösa mina lån för ombyggnaderna av husbilen. Jag skulle inledningsvis också vara kvar som minoritetsägare av husbilen.

I avtalet kom vi också överens om att köparen skulle få två månader på sig att få fram köpeskillingen och pengarna för att lösa mina lån. Han fick alltså option, dvs exklusiv ensamrätt, på att köpa husbilen inom två månader. Om köparen eller jag själv av någon anledning ville avbryta köpet innan dessa två månader gått, skulle den som ville bryta överenskommelsen betala skadestånd till den andre.

Det drar ut på tiden…

Veckorna går. Köparen har själva köpeskillingen, men han lyckas inte få med sig någon bank eller något finansbolag att ta över mina lån. De anser att husbilsuthyrningsbranschen är för osäker och/eller att värdet på husbilen är för lågt i förhållande till lånebeloppets storlek.

Slutligen har de två månaderna gått utan att köparen lyckats lösa frågan om hur mina lån ska kunna lösas. Därmed har hans exklusiva ensamrätt på att få köpa husbilen gått ut.

Vad händer nu?

Jag är nu fri att utan skadeståndskrav välja att avbryta köpet eller börja förhandla med någon annan köpare, eller – om min nuvarande köpare lyckas få fram kapitalet – utan tvång överväga att ändå sälja till honom trots att optionen löpt ut.

Det är dock ingen direkt brådska. Husbilsuthyrningen fungerar just nu ganska bra och jag har ingen akut behov av att ”få loss” låneutrymmet. Orosmolnet är den lag som egentligen förbjuder mig att bedriva husbilsuthyrning.

Det finns de som tycker att jag borde arrendera ut hela husbilen till någon annan som sköter själva uthyrningen. Men som jag nämnde tidigare, det betyder att jag dels inte får loss mitt låneutrymme, dels måste jag vara beredd att låsa upp ännu mer av mina egna säkerheter för att göra de investeringar som behövs för att göra husbilsuthyrningen verkligt lönsam och lockande för en eventuell arrendator.

Att fortsätta äga själva husbilen men låta någon annan arrendera den innebär också att om det ”skiter sig” för arrendatorn, så står jag kvar med alla lånen…

Tillbaka till Moraparken

Det är alltså här vi står med Moraparken just nu:
med en köpare som vill men inte har möjlighet ta över Moraparkens lån,
men samtidigt fria att inleda förhandlingar med någon annan köpare.

Vi kan också fortsätta att driva Moraparken som hittills, med knapp lönsamhet och utan reella möjligheter att utveckla Moraparken till den ”motor” för besöksnäringen som Mora så väl behöver. En motor som skulle skapa arbetstillfällen och öka skatteintäkterna till Mora kommun.

Dessutom finns alltid risken att vi utifrån lagens krav tvingas hitta en annan lösning för driften av Moraparken. Då kan vi bli sittande med ”Svarte Petter”, dvs både lånen och en osäker framtid som fastighetsägare med hyresgäster vi kanske inte alla gånger skulle göra vågen för, men som vi tvingas acceptera för att inte behöva täcka förluster i bolaget med skattepengar, som behövs så väl i annan verksamhet.

Då ser jag hellre en ”kontrollerad” försäljning som en på alla sätt bättre lösning – för Moraparken och för Mora kommun. Om detta är dessutom såväl majoriteten som större delen av oppositionen i Mora helt överens.

Att – som M önskar – i detta läge helt stänga dörren till nuvarande köpare, utan att ha någon annan köpare på gång är däremot inte smart. Då kan vi hamna i ett läge då vi kan tvingas sälja til pris och villkor som inte skulle göra någon kommunmedborgare glad…