Kategoriarkiv: Politik

Moraparken – hur och varför?

Publicerad den av
Svara

MoraParkenMånga har problem med att förstå hur den sk Moraparksaffären ser ut, varför köparen inte ”får ihop pengar” till köpet, vad som egentligen gäller nu när köparens ”option”, dvs den exklusiva rätten att köpa Moraparken, löpt ut den siste juni i år och varför Mora kommun över huvud taget försöker sälja Moraparken.

Jag ska här göra ett försök att reda ut begreppen genom att jämföra med en tänkt försäljning av en husbil.

Varför sälja över huvud taget?

Jag har en husbil. Jag har den för att hyra ut till människor som behöver en husbil en dag i taget. För några år sedan insåg jag att lönsamheten var inte så god. För att öka attraktiviteten behövde den moderniseras. Då tiderna var ganska goda kunde jag den gången, med privat säkerhet, låna de pengar som behövdes för moderniseringen. Lönsamheten blev bättre, men gav inte utrymme för att göra den rejäla ombyggnad som behövdes för att göra uthyrningen av husbilen långsiktigt lönsam.

I denna veva kom det dessutom en ny lag som innebar att det i princip inte längre är tillåtet för mig att hyra ut en husbil direkt till kunder på det sätt jag gjort. Det är visserligen fortfarande tillåtet för mig att arrendera ut hela husbilen till någon annan som i sin tur sköter uthyrningen till kunderna, men jag skulle fortfarande få lov att satsa pengarna som behövs för den rejäla ombyggnad som är nödvändig för att en arrendator ska finna verksamheten intressant och lönsam att bedriva.

Själv kände jag också att jag skulle kunna behöva det låneutrymme banken beviljat mig till andra, angelägnare projekt och att det av den anledningen också var läge att sälja husbilen till någon som dels förstod sig bättre på husbilar, dels hade större intresse och möjligheter att göra de nödvändiga investeringarna för att kunna utveckla verksamheten och därmed bland annat skapa fler arbetstillfällen.

Försäljningsavtalet

Efter ett par försök hittade jag en köpare som jag uppfattande hade de rätta förutsättningarna och viljan att utveckla husbilsuthyrningen. Vi skrev ett avtal där vi kom överens om ett pris för själva husbilen och att köparen dessutom skulle lösa mina lån för ombyggnaderna av husbilen. Jag skulle inledningsvis också vara kvar som minoritetsägare av husbilen.

I avtalet kom vi också överens om att köparen skulle få två månader på sig att få fram köpeskillingen och pengarna för att lösa mina lån. Han fick alltså option, dvs exklusiv ensamrätt, på att köpa husbilen inom två månader. Om köparen eller jag själv av någon anledning ville avbryta köpet innan dessa två månader gått, skulle den som ville bryta överenskommelsen betala skadestånd till den andre.

Det drar ut på tiden…

Veckorna går. Köparen har själva köpeskillingen, men han lyckas inte få med sig någon bank eller något finansbolag att ta över mina lån. De anser att husbilsuthyrningsbranschen är för osäker och/eller att värdet på husbilen är för lågt i förhållande till lånebeloppets storlek.

Slutligen har de två månaderna gått utan att köparen lyckats lösa frågan om hur mina lån ska kunna lösas. Därmed har hans exklusiva ensamrätt på att få köpa husbilen gått ut.

Vad händer nu?

Jag är nu fri att utan skadeståndskrav välja att avbryta köpet eller börja förhandla med någon annan köpare, eller – om min nuvarande köpare lyckas få fram kapitalet – utan tvång överväga att ändå sälja till honom trots att optionen löpt ut.

Det är dock ingen direkt brådska. Husbilsuthyrningen fungerar just nu ganska bra och jag har ingen akut behov av att ”få loss” låneutrymmet. Orosmolnet är den lag som egentligen förbjuder mig att bedriva husbilsuthyrning.

Det finns de som tycker att jag borde arrendera ut hela husbilen till någon annan som sköter själva uthyrningen. Men som jag nämnde tidigare, det betyder att jag dels inte får loss mitt låneutrymme, dels måste jag vara beredd att låsa upp ännu mer av mina egna säkerheter för att göra de investeringar som behövs för att göra husbilsuthyrningen verkligt lönsam och lockande för en eventuell arrendator.

Att fortsätta äga själva husbilen men låta någon annan arrendera den innebär också att om det ”skiter sig” för arrendatorn, så står jag kvar med alla lånen…

Tillbaka till Moraparken

Det är alltså här vi står med Moraparken just nu:
med en köpare som vill men inte har möjlighet ta över Moraparkens lån,
men samtidigt fria att inleda förhandlingar med någon annan köpare.

Vi kan också fortsätta att driva Moraparken som hittills, med knapp lönsamhet och utan reella möjligheter att utveckla Moraparken till den ”motor” för besöksnäringen som Mora så väl behöver. En motor som skulle skapa arbetstillfällen och öka skatteintäkterna till Mora kommun.

Dessutom finns alltid risken att vi utifrån lagens krav tvingas hitta en annan lösning för driften av Moraparken. Då kan vi bli sittande med ”Svarte Petter”, dvs både lånen och en osäker framtid som fastighetsägare med hyresgäster vi kanske inte alla gånger skulle göra vågen för, men som vi tvingas acceptera för att inte behöva täcka förluster i bolaget med skattepengar, som behövs så väl i annan verksamhet.

Då ser jag hellre en ”kontrollerad” försäljning som en på alla sätt bättre lösning – för Moraparken och för Mora kommun. Om detta är dessutom såväl majoriteten som större delen av oppositionen i Mora helt överens.

Att – som M önskar – i detta läge helt stänga dörren till nuvarande köpare, utan att ha någon annan köpare på gång är däremot inte smart. Då kan vi hamna i ett läge då vi kan tvingas sälja til pris och villkor som inte skulle göra någon kommunmedborgare glad…

”Valfrihet” kostar!

Publicerad den av
4

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013

Vinster eller inte vinster, det är frågan…

Publicerad den av
Svara

Ska vi tillåta vinster i offentligt finansierad verksamhet?
Frågan är i grunden fel ställd, och debatten handlar därmed om helt fel saker!

Det finns en mängd företag som i olika roller utför tjänster för eller i den offentliga sektorn. IT-drift, städning, gatuunderhåll och rekrytering är bara några exempel. De företag som anlitas för detta är givetvis vinstgivande och det är inget konstigt med det. Företag som inte går med åtminstone viss vinst överlever inte.

Skillnad på stödfunktioner och kärnverksamhet

I dessa fall handlar det om tjänster som antingen innehåller specifika kompetenser eller kräver maskiner som normalt inte ryms inom den offentliga sektorns kärnverksamheter.
De företag man anlitar verkar också på en alldeles normal, heterogen marknad med många olika utförare och många olika kunder, där krav och kompetens, ekonomiska resurser och prisnivå, möts i verklig konkurrens.

Ingen ifrågasätter därför egentligen att sådan verksamhet köps för skattepengar från vinstgivande företag.

Grovt förenklat kan man säga att ett privat företag, vilket som helst, startas utifrån en idé om hur man med en speciell nyckelkompetens kan tillfredsställa ett behov i samhället eller effektivisera en befintlig verksamhet.

Det är i den idén som företagets kärnverksamhet kommer att ligga, det som berättigar företagets existens.

Och det är också här pudelns kärna ligger: Vad är det egentligen som är den offentliga sektorns kärnverksamheter?

Vård, skola, omsorg, polisväsende och landets försvar är väl det de flesta skulle säga.
Att genom lagstiftning och med andra incitament mer eller mindre tvinga kommuner och landsting att köpa in tjänster inom sin kärnverksamhet har inget med medborgarnas behov att göra. Det handlar inte heller om någon omfattande metodutveckling. Det är enbart för att tillfredsställa ”marknadens” behov av att hitta nya branscher att växa i.

Den pappersfabrik som säljer ut sin papperstillverkning är inte längre en pappersfabrik. Och den kommun som säljer ut sin skola och sin äldreomsorg är inte längre en kommun… Kärnverksamheten är borta!

Konstruerad marknad

Friskolor och företag inom välfärdssektorn verkar inte heller på en naturlig marknad.
”Marknaden” är konstruerad och bygger i vissa fall på en, utifrån befintliga kostnader, uträknad prislista. I andra fall bygger prissättningen på en upphandling som bisarrt nog kan innebära att kommunen tvingas acceptera en högre totalkostnad för en upphandlad verksamhet än om man drivit den i egen regi!

Felet är alltså egentligen inte att privata företag går med vinst. Det går knappast att förbjuda, eller ens begränsa på ett trovärdigt sätt.

Felet är istället att vård, skola och omsorg utifrån kriterier som likvärdighet, tillgänglighet och samhällets ansvar helt enkelt inte borde drivas i privat regi!

Den verksamheten ska bedrivas av de organisationer som av medborgarna getts ansvar, kompetens och ekonomiska resurser att ha vård, skola och omsorg som sin kärnverksamhet, nämligen kommuner och landsting!

Det är grunden och kärnan i vår välfärd. För den linjen tror jag vi har ett brett stöd och den linjen måste vi stå upp för, även om vägen ”tillbaka” är lång och krånglig.