Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

”Valfrihet” kostar!

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013