Ett nytt spännande år har just börjat. Regeringens konsekventa genomförande av sin utlovade politik börjar nu få de konsekvenser vi redan inför förra valet varnade för: ökad utslagning och ordenligt vidgade klassklyftor. Staten har också blivit allt fattigare genom att de lönsammaste företagen sålts ut och stora lån tagits upp för att finansiera de skattesänkningar som vida överstiger de ”besparingar” man genomfört i de sociala systemen.

Det är egentligen helt otroligt hur man på tre år så fullständigt lyckas rasera våra trygghetssystem och göra om dem till ”nödhjälpssystem” med gigantiska trösklar. Regeringen har lyckats med konststycket att få sjuka och arbetslösa att känna sig som fuskare och simulanter, och de som passerar nålsögat och får någon form av ersättning från trygghetssystemen, ifrågasätts ändå ständigt och känner sig allt annat än trygga i sin situation.

Den rödgröna regering vi hoppas ska tillträda i höst står inför en närmast omöjlig uppgift. Det finns ingen ”quick fix” för att återställa trygghetssystemen och återskapa utsatta människors förtroende för statens förmåga att ta hand om dem på ett människovärdigt sätt. Den borgerliga regeringen har gjort ett väldigt grundligt jobb…

Men vi måste försöka! Vi måste arbeta stenhårt för att få väljarnas förståelse att det finns ett direkt samband mellan mängden skatteintäkter och mängden välfärd. Och att om man – som moderatregeringen gjort – sänker skatterna, främst för de allra rikaste, och istället använder lånade pengar för att ”upprätthålla” någon slags välfärd, då skjuter man problemen framför sig och låter kommande generationer ta smällarna.

Den enda vägen till en trygg framtid går via minskade klassklyftor och ökad grundtrygghet för utsatta människor.
Det är det som det rödgröna alternativet står för.