Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

  • Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
  • Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!

Politik – samhällsengagemang eller plånboksfrieri?

Politik är för mig som politiker att skapa, utveckla och förverkliga idéer och visioner för samhällets gemensamma fortbestånd och utveckling.
Tyvärr har politiken, delvis drivet av den politiska rapporteringen i massmedia, allt mer kommit att handla om vilket parti som ger mig som väljare ”bästa dealen”. Samhällsförändring har reducerats till en fråga om vilka som blir “vinnare” eller “förlorare” när det gäller skatten, istället för vad vi kan och vill åstadkomma med den skatt vi gemensamt betalar.
Politiken och den politiska rapporteringen borde naturligtvis istället handla om vilket parti som erbjuder det bästa fundamentet och visionerna för ett samhälle där alla ges möjlighet att utvecklas och själva bidra till samhällets utveckling.
Annars dödas samhällsengagemanget och lusten att arbeta för det gemensammas bästa och skapar uppgivenhet hos medborgarna/väljarna. Ansvaret för denna utveckling delas i lika delar av oss politiker och våra massmedier.
Så, du som tycker att ”det spelar ingen roll vilket parti jag röstar på”, tänk då på politiska partier som bygglag som har olika sätt att se på hur ett hus ska byggas.
Grunden har bygglagen från början ganska bestämda åsikter om. Några vill bygga med källare och många våningar högt, andra vill bygga källarlöst och med färre våningar, men i övrigt är planlösningar och byggstandard en ganska öppen fråga. Du som ska bo där behöver inte nödvändigtvis gilla alla planlösningar, golvmaterial eller tapeter. Huvudsaken är att du är gillar själva grunden och husets stomme.
När det gäller resten har du själv alla möjligheter att påverka bygget!
Politiken är alltså öppen för alla som vill vara med och bygga. Förmår sedan massmedierna granska politiken som just ett samhällsbygge och inte bara som en “tävling” om vilket parti som ger dig mest i plånboken, då kommer det äkta samhällsengagemanget öka och människor kan börja tro på politikens möjligheter igen!

Nytt år – mot framtiden

Jag vill först tillönska alla gamla och nya medlemmar, sympatisörer och vänner ett riktigt Gott Nytt År!

2012 har nu förpassats till historien. Inte så att vi ska glömma det vi upplevt och fått lära oss, men vi måste med historien och våra erfarenheter som fundament ha blicken stadigt fäst i framtiden och fokusera på vad vi vill åstadkomma. Inte på vad vi gjort förut.

Socialdemokraterna – framtidspartiet. Smaka på den och fundera hur vi ska presentera en vision för framtiden så att de allra flesta förstår att våra värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet är det som kan vända samhällsutvecklingen och skapa trygghet, stabilitet och framtidstro i Sverige.

Partiprogrammet

2013 har vi partikongress där vi förutom att välja partiordförande och andra partifunktionärer, också har att fastställa ett nytt partiprogram. Förslaget har fått kritik för att vara för långt, för ofokuserat, för otydligt i miljöfrågorna och för ”tamt” över lag och att remisstiden varit för kort. Några går så långt som att hävda att programmet inte kan fastställas i år.

Jag kan hålla med om att remissarbetet varit stressat och att delar av programmet kunde ha mera ”spets”, men samtidigt tror jag det är viktigt att vi får ett nytt partiprogram i år, så vi kan vara tydliga med var vi står när vi går in i ”supervalåret” 2014. Jag hoppas att som kongressombud få chansen att på ett konstruktivt sätt driva denna fråga ”i mål”.

Valåret 2013

Apropå det: Vi har ett mycket viktigt val redan i år, kyrkovalet den 15 september! Vi har i Mora ett gott utgångsläge och mobiliserar vi väl kan vi skörda stora valframgångar. För att bädda för och förvalta en sådan framgång krävs dock politiker med intresse och engagemang för kyrkans frågor – som egentligen ligger mycket nära våra grundvärderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Vi tar tacksamt emot nomineringar till kyrkofullmäktigelistan på 
mora.ak@dalarna.sap.se eller via post. För att vara valbar krävs att kandidaten:

  • är medlem i Svenska Kyrkan
  • är döpt i Svenska Kyrkan eller annat kristet samfund, eller tidigare har varit förtroendevald inom Svenska Kyrkan
  • fyller 18 år senast på valdagen (röstberättigad är man dock fr o m 16 år), samt
  • är tillfrågad

AfterWork(S) 16 januari 17.30

Slutligen vill jag passa på att hälsa välkommen till årets första AfterWork(S) den 16 januari kl 17.30 på Pizzeria Pronto, bredvid apoteket, på Kyrkogatan i Mora.

Kom själv och ta gärna med dig nån pizzasugen kompis, eller två, så kan vi diskutera politik i stort och smått. Vi bjuder på en bit pizza!