Replik debattartikel från MP om Mora-Siljan flygplats

Replik på debattartikeln ”Nej Sohlberg, Mora-Siljan flygplats ska inte särbehandlas – vi bör satsa på andra färdmedel” i Mora tidning och på DT.se den 25 juli 2018

Jag delar Miljöpartiets ambitioner att driva på utvecklingen mot en hållbar värld. Vi måste alla på olika sätt bidra. Ett hållbart transportsystem för gods- och persontrafik står givetvis högt på önskelistan och jag, liksom det parti jag representerar, arbetar hårt för detta. Inte minst gäller det att göra Dalabanan konkurrensmässig, men bara att – med pålitlighet och rimlig turtäthet – klara fyra timmars restid från Mora till Stockholm, är ett projekt som ligger många år fram i tiden, trots de extra satsningar som nuvarande regering aviserat.

Men innan vi kan bryta fossiloberoendet i våra transportsystem måste vi ändå låta hela landet leva. Vi kan inte rakt av stoppa flygtrafiken i en bygd där industri- och näringslivsstruktur till stor del är beroende av snabba nationella och internationella persontransporter innan alternativen finns på plats! Gör vi det riskerar vi att få en svår utarmning av landsbygdens näringsliv och därmed dess möjlighet att bibehålla välfärden för de medborgare som vill och kan bo kvar.

Vi begär heller inte att flyglinjen mellan Mora-Siljan flygplats och Arlanda, ska särbehandlas. Tyvärr visar Maria Alfredsons (MP) replik på stor okunnighet när det gäller EUs riktlinjer, Trafikverkets krav för trafikplikt, geografin och konsekvenserna för näringslivsstrukturen i norra Dalarna.

För det första: Miljöpartiet har totalt missuppfattat detta med tidsgränsen. Trafikverkets kriterium om fyra timmars gräns för resa med alternativt färdmedel till huvudstaden är INTE generösare än vad EUS regelverk tillåter. Tvärtom!  Av Rådets förordning (EG) nr 1008/2008, artikel 16, punkt 3b framgår att ett medlemsland ska bedöma behovet av allmän trafikplikt bland annat med beaktande av om ”befintliga tågförbindelser betjänar den planerade sträckan med en restid på mindre än tre timmar”. Tidsgränsen 2tre timmar” är inte ens absolut utan något som ska ”beaktas”.

För det andra: Mora-Siljan flygplats betjänar förutom Mora i hög grad näringslivet i Orsa, Älvdalen, Malung-Sälen och Vansbro kommuner, kommuner som definitivt har mer än fyra timmars restider till Stockholm och internationella förbindelser.

För det tredje: Trafikplikt gäller idag på sträckan Torsby-Hagfors-Arlanda genom ett regleringsbrev från 2014 som varken denna regering eller Trafikverket i sin bedömning för 2019-2023 ändrat, trots att där finns andra möjligheter att lösa transportbehoven. Näringslivets särskilda behov har där använts som argument för trafikplikt, något vi hävdar borde gälla för Mora-Siljan flygplats också.

För det fjärde och kanske viktigast: Att inte låta planet från Sveg mellanlanda i Mora för att fylla upp kabinen med passagerare är kontraproduktivt ur ett hållbarhetsperspektiv. Planet flyger förbi halvtomt, samtidigt som de som kunde åkt med sätter sig i varsin bil och åker till Arlanda…

Lennart Sohlberg (S), oppositionsråd i Mora

Borgerlig splittring i Mora i synen på SD

I SVTs valkompass får varje parti i Mora redogöra bland annat för om det finns något parti som man INTE kan tänka sig att styra tillsammans med efter valet i höst. Svaren ger en intressant inblick i hur partierna tänker kring makt och inflytande…

Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tydligt markerar att Sverigedemokraterna är en otänkbar samarbetspartner förvånar knappast. Miljöpartiet utesluter också samarbete med Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet.

Sen blir det lite intressantare. 

Moderaterna utesluter bara Vänsterpartiet som samarbetspartner, medan Kristdemokraterna och Morapartiet vill inte utesluta något parti som tänkbar samarbetspartner. 

Liberalerna har ”svårt att se ett fungerande samarbete” med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, medan Centerpartiet säger sig ha ”svårt att samarbeta” med Sverigedemokraterna ”då våra värderingar står väldigt långt ifrån varandra” och att ”Centerpartiets politik skiljer sig även till stor del från Vänsterpartiets”.

Sverigedemokraterna, slutligen, säger sig vara ”öppna för samarbete men ser helst egen majoritet”. Hur nu det ska gå till då egen majoritet kräver 21 mandat och de har åtta namn på kommunvalsedeln…

Slutsats:

De rödgröna partierna i Mora är tydliga: Ingen majoritetsbildning med stöd av Sverigedemokraterna!

På den borgerliga sidan är synen på Sverigedemokraterna mer splittrad. Centerpartiet och Liberalerna ser ”svårigheter” med ett sådant samarbete, medan Moderaterna och, indirekt även Kristdemokraterna, inte skulle tveka att bilda majoritet med stöd av Sverigedemokraterna.

Morapartiet, idag ett i princip borgerligt parti, håller som vanligt dörrarna öppna åt alla håll, även för Sverigedemokraterna.

Bäva månde moraborna efter valet om inte Socialdemokraterna får ett tydligt mandat att bilda majoritet efter valet den 9 september.

Om ”spinn” och seriöst ansvarsutkrävande

Man kan ”spinna” hur mycket som helst kring vem som pratat med vem i regeringen och vems ansvar det är att frågan inte kommit upp i säkerhetspolitiska rådet. Frågan är om det gjort någon skillnad för våra myndigheters hantering av själva sakfrågan eller ändrat riskbedömningen.

SÄPO och försvarsmakten har ju sedan länge känt till haveriet och arbetat med att begränsa skadeverkningarna. SÄPO har också jobbat med en förundersökning om brott mot sekretessbestämmelserna.

Grunden för politiskt ansvarsutkrävande måste rimligtvis vara om man som ansvarigt statsråd agerat korrekt inom sitt ansvarsområde utifrån den information man fått, eller borde fått, via sitt departement. Samtidigt måste man kunna lita på att andra departement och myndigheter agerar och informerar utifrån sina uppdrag.

Jag kan därför förstå misstroendet mot Anna Johansson. Det var ju trots allt en myndighet under hennes departement som förbrutit sig på regelverket och skapat säkerhetshaveriet.

Jag kan till nöds också förstå misstroendet mot Anders Ygeman. SÄPO – som rimligtvis var den myndighet som borde blåst i alla tänkbara visslor och trumpeter i säkerhetspolitiska rådet, men inte gjorde det – låg ju under hans departement.

Men en misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist – den ende minister som vi med säkerhet vet gjort det som på honom åligger, nämligen att tidigt förvissa sig om att försvarsmakten agerat för att så långt möjligt kontrollera och minimera skadorna av Transportstyrelsens haveri – är och förblir en överloppsgärning, dikterad av en önskan att ”sätta dit” en populär och kunnig minister för att därigenom försvaga en regering vars politik ogillas av oppositionen.